Själen har man av och till

Själen har man av och till 

Det är en av mina favoritrader i Wislawa Szymborskas poesi.Det är ju så det är: själen sveper fram och tillbaka, in och ut ur livet. Ibland har man den, oftast inte.
Jag funderar på de där sällsynta tillfällena när man har själen och försöker sätta ihop en lista. På resor oftast, upptäcker jag. Det är liksom lättare att se den när man inte går sina vanliga upptrampade stigar och stirrar ner på sina egna fötter. Fast något exempel måste det väl finnas på själens närvaro i vardagen också, men just nu kan jag inte komma på något.

I Szymborskas dikt beskriver hon de tillfällen då själen väljer att gå någon annanstans.

Sällan bistår den oss 
i sådana tyngre sysslor 
som att flytta undan möbler,
kånka på väskor
eller långväga gå i för trånga skor.

När blanketter ska ifyllas,
eller kött hackas,
har den oftast fridag.

Som om det är själen som väljer att vända sig ifrån oss från tid till annan, ganska ofta verkar det. Och så är det kanske. Fylla i blanketter och bära möbler är inte av intresse för en själ.

Särskilt frånvarande är själen vid dammsugning och om morgnarna, åtminstone min själ. Att dammsuga är det absolut tråkigaste av alla tråkiga hushållssysslor. De andra kan man oftast mildra med att lyssna på en ljudbok medan man gör dem men eftersom dammsugaren ger ifrån sig ett tinnitusbringande tjut låter det sig inte göras här.
Och morgnarna ska vi inte tala om. De är bara vidriga, punkt slut.

Jag undrar om det ändå inte är vi som stänger själen ute vid de här tillfällena. Hur skulle en själ kunna ta sig in hos någon som är så vresig och vrång som jag när jag snubblar över dammsugarsladden, eller när väckarklockan ringer.  Alla själens ingångar är stängda med järnjalusier. Det är som om jag inte ville ha in den. Kom inte hit och invadera mig, själ.

Men den gångna veckan har solen letat sig upp över horisonten redan vid halv åtta tiden på morgnarna och lyst mig i ögonen. Själen sipprar in genom någon obevakad springa, tränger sig in.

Det verkar som
att liksom vi av den
har den av oss
någon sorts behov.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Precis så är det Dammsugare och väckarklocka är även mina fiender Du och jag är ganska lika
Emma sa…
Hej! Vilket fint namn på bloggen, jag hittade hit via skogsnuvan.. Jag tycker din tolkning är bättre än Szymborskas, har man inte själen med sig är man väl lite smådöd? Och det vill msn väl inte vara så fort något vardagligt ska göras, inte för att förneka att även jag svär åt damsugarsladdar och elektronikens ständiga tjut och plingande. Jag avskydde morgnar förut, var en riktig nattuggla. Men så vande jag mig att gå upp i ottan och gå ut. (med hunden) Det blev så lugna sköna morgnar med lång frukost. Nu går jag ut varje morgon för att mjölka en get och möter soluppgången och ser hela årets växlingar, vet precis när hackspetten och talgoxen börjar våren trots att snön ligger djup. Då är det lättare att bära med sig själen genom hela dagen på jobbet. Orkar man inte upp på morgonen kan man ju vila blicken på en stjärnklar natt, för att locka fram själen igen, efter att ha skrämt iväg den med världslighet...
Soldansare sa…
Hej Emma! Vad roligt att du hittat hit. :) Det låter underbart att leva som du gör, mer i fas med naturen än vad jag gör. Det är kanske inte så konstigt att det känns tungt på morgnarna när man liksom går emot världsordningen, eller vad jag ska säga.

Populära inlägg