Det här med identiteten

Jag sitter i ett väntrum med min evigt värkande höft och bläddrar i ett gammalt nummer av Tidningen Vi. Där finns en artikel om missbrukande, skönlitterära författare, som på något mystiskt vis inleds med Andrées polarfärd. Bredvid mig sitter en gråhårig man i 60 års åldern och läser Svensk Damtidning, ibland sneglar han lite generat åt sidorna. En bit bort sitter två kvinnor och diskuterar skilsmässor och sköldkörtelproblem som om de vore de enda människorna i världen. 

"Vem av er är Maria?"

"Det är nog jag?"

Sköterskan ber om ursäkt för att de är sena och för att jag kommer att få vänta ett tag till. När hon gått funderar jag på vad jag egentligen sagt.

Nog?

Det är nog jag. 

Jag fyller snart 44. Jag har haft samma namn samtliga av dessa år. Så jag borde vet vad jag heter. Man borde åtminstone ha något hum om vem man är vid 44 års ålder.  

Nog?

Det är som när jag gick på gymnasiet och svarade alla på frågor med en annan fråga, oavsett hur givet svaret var:

"Vem skrev Ronja Rövardotter?"

"Det var väl Astrid Lindgren?"

Sen blir det min tur och jag får klä av mig för ännu en doktor, som vänder sig bort på ett nästan komiskt demonstrativt sätt medan jag gör det, för att han ska vrida och bända på mina stackars leder och när jag är klar och kommer ut därifrån är jag inte osäker på vad jag heter längre eller vad jag är.

Jag är arg, ledsen, besviken och fullständigt hopplös, i betydelsen utan hopp. 

Inget nog så lång ögat når.