I sommarens dödsögonblick

Det är en sensommar-lördag med klarblå himmel och den där lilla skärpan i luften som frisätter lugnet i ådrorna i min kropp. I trädgårdarna blommar floxen och i de gamla äppelträden hänger knallröda äpplen. Det känns på dofterna att sommaren balanserar på eggen nu. Snart, snart ska den välta över mot förruttnelsen. Det är nu den är som vackrast, sommaren, i dödsögonblicket. 

Vi har av misstag, eller ödet, hamnat mitt i en kvartersloppis i ett av de äldre bostadsområdena i staden. Ett sådant där område med stora trädgårdar med knotiga fruktträd och villor med glasverandor av en sort som inte är moderna längre. Även loppisen befinner sig i sitt dödsögonblick, man har så smått börjat plocka ner sina urvuxna barnkläder och pusselkartonger i flyttlådor. 

Och där, högst upp i en låda ligger den där gamla boken från min ungdom som jag har letat efter i flera år. 

   De viktigaste läsupplevelserna från min ungdom har jag letat upp i antikvariat och utförsäljningar på bibliotek: Tjejerna gör uppror, Harriet spion, Ridsommar på Västanås. Men så sent som förra veckan tänkte jag på den här boken och insåg att den skulle jag nog aldrig lyckas leta upp. Jag hade ingen aning om vad författaren hette och var titeln verkligen Vår sista sommar?

Det var en stark bok när jag läste den. Trettonåriga Megs storasyster Molly blir sjuk i leukemi och dör. När jag läste den var någon som var tretton mer eller mindre vuxen och Meg var som jag, närsynt, ful och mer intresserad av konst än av utseende och killar. Jag läste om den flera gånger, för det gjorde jag med alla böcker som var bra.                                                                                                                           A summer to die heter den i original. Och nu hittade jag den för en tia på en kvartersloppis i sommarens dödsögonblick. Så nog var det ödet som fick oss att hamna på den här loppisen.                                                                                                                                                            ---                                                                                                                                                                                                                           I senaste numret av Skriva läser jag Maria Maunsbachs artikel om att skriva roligt.  Tydligen är det bra att ha udda specialintressen som folk inte tycker är riktigt vettiga och att blotta dem så mycket som möjligt. Som ett exempel tar hon att som vuxen samla på Barbie-dockor. Själv samlar jag på gamla ungdomsböcker från 80-talet, deckare från 50-talet och hittar på historier om dockorna i mitt stora dockskåp. Jag känner mig rik.