Selar, skjul och Beatles

"Vi hade ju en sådan där sele till dig", berättade min mamma, "men vi behövde aldrig använda den för du gick ju ingenstans."

Min mamma låter liten stolt när hon säger det där, stolt över att ha haft en så lydig tvååring. Själv tycker jag att det är lite sorgligt. Varför var inte jag äventyrslysten och nyfiken på världen som normala ungar?

Några år efter seleåldern inspekterar grannkillen och jag ett fallfärdigt ruckel i ett vägskäl nära våra hem. Det är tomt så när som på en massa färgade glasbitar, brädor och rostiga skruvar. Jag berättar om expeditionen för mamma när jag kommer hem, eftersom jag berättar allt för mamma på den här tiden. Hon säger ifrån att där får jag inte vara mera, det kan vara farligt, man kan skära sig på saker och hela rucklet kan rasa in. Jag går aldrig dit igen. 

Vad var det för fel på mig när jag var barn? Naturligtvis borde jag, bara för att det var förbjudet, gjort där rucklet till min hemliga plats. Gömt skatter som färgade glaskulor under bräderna och lämnat hemliga meddelanden. 

Tack och lov gick ju det där över. 

Första sommaren jag hade körkort fick jag låna pappas bil när han och mamma åkte på en bussresa några dagar. Jag fick åka vart jag ville med bilen UTOM till den stora staden sju mil bort. Glatt vinkade jag av mina föräldrar vid bussen och gav mig av dit. Barfota på pedalerna och med ett kassettbandspelare på passagerarsätet (min pappas bil är den enda jag suttit i som inte har en bilradio). Den spelade Beatles Abby road. Det värsta som hände mig under den resan var att jag missade södra infarten i staden och fick åka in den norra. Annars ingen rispa på vare sig bilen eller medtrafikanter. Och frihetskänslan var total.