Polarexpeditionen

Kylan biter i kinderna. Jag lutar mig hopkrökt mot vinden och strävar fram över den frusna marken.
Jag är dåligt utrustad för sådana här expeditioner. Jag har ingen mössa, bara huvan på dunjackan. Vantarna är för tunna och jag stoppar händerna djupt i fickorna. Men skorna är bra, åtminstone ganska bra. Nu går det uppåt. Underlaget förändras. Det blir mjukare och knastrar lite, som om något tunt och skört brister när jag kliver på det.
  Så står jag där inför monumentet, den stora stenskulpturen som restes på Norra begravningsplatsen över André-expeditionens medlemmar när de äntligen kom hem. Graven, den slutgiltiga. Det är inte så vackert egentligen, monumentet. Jag vet inte om det är format som ett segel, eller en pil, eller något annat. Texten som är inhuggen i stenen och berättar om deras resa går nästan inte att läsa, en del av den sitter för högt upp och den som är i rätt läge har liksom försvunnit in i stenen.
   Jag borde haft med mig ett ljus, eller en blomma. Något att lägga ned, en vördnadsbetygelse. Men jag är dåligt utrustad för sådana här expeditioner och kommer tomhänt. Besöket är oplanerat och "kom lite hastigt på".
   Jag går runt monumentet och tänker att här ligger de, här ligger Strindberg, Fraenkel och Andrée. Jag känner med foten på en stenplatta som har hamnat lite på sned och skjuter upp ur marken. Kanske var det här Strindbergs bröder lade ned stoftet av Strindbergs fästmö Annas hjärta, enligt hennes sista vilja.

Men jag får ingen riktig känsla här vid André-expeditionens monument. Detta monument som jag velat besöka så länge. Det är svårt att hitta någon länk mellan den här stenen och de människoöden som den, så ambitiöst, för det får man väl ändå säga, vill hedra. Det är lättare att få svindel över den anspråkslösa lilla berlocken med Annas porträtt som Strindberg hade med på expeditionen och som idag finns på Andrémuseet i Gränna. Eller en av snöskorna. De var ju där, de var med. Strindbergs, Fraenkels och Andrés händer har vidrört dem. De har inte vidrört denna sten.
   Jag vidrör den lite däremot när jag nu inte hade något ljus med mig, klappar lite på den, men fryser mest om händerna.  Jag är dåligt utrustad för polarexpeditioner, på många sätt. Det var väl Strindberg, Fraenkel och André också men de reste ändå. Det är en av skillnaderna mellan oss.

I många år har jag fascinerats av deras öde. Imponerats av deras mod och förundrats över deras dårskap, läst allt jag kommit över om dem. Varje gång jag har läst igenom historien har jag närt ett irrationellt hopp om att att den här gången kanske det går bra. Den här gången kanske de kommer hem.
  Jag har inte varit lika besatt som Bea Uusma som skrev Expeditionen som reste ända till Vitön för att vara på samma plats som Strindberg, André och Fraenkel. Även om jag haft historien nära mig i många år har jag aldrig haft någon längtan att ge mig ut i det där kalla, vita. Men jag tjusas över hennes besatthet och kan vara lite avundsjuk på den, det där att låta sig uppslukas i något så totalt att man kan resa till Nordpolen för att få det, bokstavligen.  Men jag är inte en sådan som åker på polarexpeditioner, jag åker hem.  Så jag drar huvan tätare om öronen, drar in händerna i ärmarna,  nickar till avsked åt André-expeditionens gravmonument och skyndar tillbaka till bilen.