Besatt?

 För någon vecka sedan besökte vi Gränna.  

Tre timmar på lördagsförmiddagen tillbringade vi på Gränna museum, eftersom jag är mycket intresserad av Andréexpeditionen. Jag skulle nästan vilja säga att jag är besatt av Andréexpeditionen. Jag har läst allt jag kommit över om Andrée och hans färdkamrater. Jag har läst Med örnen mot polen, minnesskrifter av Ekholm och Svedenborg,  Fränkels korrespondens innan avresan, biografier över expeditionsdeltagarna och mycket, mycket annat. Jag har läst om andra polarfärder både i Arktis och Antarktis under tiden kring förra sekelskiftet, Fritiof Nansens egen bok om expeditionen med Fram. 

Jag skulle vilja säga att jag är besatt av Andréexpeditionen. Skulle jag vilja säga.

 

Hemma från Gränna lyssnar jag på Bea Uusmas sommarprat från 2014 igen. Det handlar om hennes besatthet av Andréexpeditionen. När jag lyssnat på det vill jag fortfarande säga att jag är besatt av Andréexpeditionen, men jag hör själv att det skorrar lite falskt. 

Uusma berättar om hur hon utbildar sig till läkare för att kunna forska om expeditionen, Hon berättar hur hon kastar sig i en vak i arktiska oceanen för att känna hur det kändes för expeditionsmedlemmarna att gå igenom isen när de gjorde sin dödsdömda vandring. Fyra gånger försöker hon ta sig i land på Vitön, den svåråtkomliga ön där de dog. Den fjärde gången, då hon lyckas, har hon själv organiserat expeditionen dit. Hon har letat i över nio timmar på den oländiga ön Fuglesången efter burken med Strindbergs brev till Anna. För att bara ta några exempel.

Jag inser att jag ligger i lä. Att besatt är jag inte. Och det gör faktiskt ingenting. 

Jag kommer aldrig resa till Vitön, jag vill inte resa till Vitön. Jag kommer aldrig slänga mig i en isvak, inte ens om det är en isvak i Hjälmaren. 

Jag tycker att det är alldeles lagom svindlande att sitta och äta pizza i trädgården bakom huset där Salomon August Andrée föddes 1854 och glädja mig åt att sedan få gå tillbaka till hotellet och fortsätta läsa den nya Andréeboken jag köpt på museet.