De åtråvärda åderbråcksbenen
Det sägs att alla vägar bär till Rom. För vår del verkar det emellertid som om alla vägar bär till ett visst torg i Palma. Det är i alla fall där vi hamnar, varje gång vi ger oss ut på promenad utan bestämt mål. Till och med de gånger det inte borde vara möjligt att hamna här hamnar vi här. Precis när jag tänker "undrar var vi är nu?" svänger vi runt ett hörn och är på det här torget. (Det är visserligen bara när vi promenerar i Palma vi hamnar på här. Inte när vi promenerar i till exempel Norrköping. Det hade ju verkligen varit något att skriva om)
Det här är inte ett torg som nämns i skriverierna om overcrowding på grund av turister. Här finns inte en turist i sikte. Förrän vi kliver runt hörnet, då. Här sitter de, under ett sådant där uppbrutet soltak som varken skyddar för sol eller regn, damerna i åldern 70+. Det är damer i raka klänningar i blommiga mönster, som slutar strax under knäna. Där klänningen slutar tar ett par rejäla degiga åderbråcksben över. Där sitter de och avhandlar livets väsentligheter tillsammans. Ibland bryter sig några ur gruppen och sätter sig på uteserveringen och tar en kaffe eller en öl.
Det är något med de där damerna som jag tycker om. De är så självklara i sitt varande, i sitt kroppsspråk och i sina grilliga klänningar. Det är något rent och rakt med dem. Deras åderbråcksben är fast förankrade i jorden som trädstammar. Ingen av dem skulle ens tänka tanken att gå till en klinik och spruta in saker i ansiktet. De skulle inte förstå meningen med det.
Jag vill bli som dem när jag blir 70+. Sitta där på torget och duga, som en självklarhet. Än är jag bara 50 - men åderbråcken har jag redan.
Kommentarer
Inatt har första frosten kommit och jag har lagt över blommorna med fiberduk men jag vet inte om det räcker. Synd nu när allt blommar som mest.