Slussen

Det finns människor som gillar flygplatser. Detta att man befinner sig i ett ingenmansland. Man omges av människor av alla sorter. Myllret. Pulsen. Känslan av att vara på väg.

Det är sådana människor som säger "Väääägen är måååååålet", tänker jag med milt förakt medan jag försöker bana mig fram mot min gate på Palma airport. Runt omkring mig myllrar det. Barnfamiljer, rödbrända turister, affärsmän i vita skjortor,  flygplatspersonal på elskotrar, tyska grabbgäng  i likadana skjortor, som viftar med ölburkar och gastar om att här ska det festas för nu har de intagit ön. På flygplatser blir jag mer övertygad än någonsin om att mänskligheten är ett misstag. Min egen representation av denna kategori inräknad. Pulsen, tänker jag. Pulsen.

Jag har aldrig gillat själva resdagarna. Vägen är ett medel för att ta sig mellan olika mål, målen är skälen till att man är tvungen att göra resan, punkt. (Hade jag den inställningen om livet som helhet skulle det, livet, bli ganska meningslöst. Nota bene.)

För mig är flygplatser som den där slussen som kirurger går igenom när de steriliserar sig inför operationen i alla sjukhusserier. Hur det ser ut i verkligheten med steriliseringsslussar har jag ingen kännedom om. Kort sagt, en plats där man lämnar så mycket som möjligt kvar när man lämnar en sida för att ta sig över till en annan. 

Under resdagarna, på flygplatsen och på flygplanet, rinner så mycket av av det där fria, lätta, levande, runda känslan man haft under dagarna man varit bortrest ut ur kroppen och sinnet. Den öppna, nyfikna känslan försvinner och sinnets sluter sig i det vardagsmode man svurit att aldrig återvända till. Fast det är klart att det är mest åt ena hållet det är ett problem, åt det andra kan det ibland vara en fördel  att låta saker rinna av.