Novemberdikt

vi kryper i den grå strimman

mellan marken och himlen

vi kryper på rad i dunklet

på händer och knän i dunklet

allt som hörs

är de korta flämtningarna

av luft som inte når till botten av lungorna

innan de vänder tillbaka ut

allt som ryms

är andetag och pulsslag

andetag

och pulsslag

andetag

vi minns inte när vi började

vi ser inget slut

vi minns att vi inte alltid varit här

men att vi varit här förut

kanske går det över den här gången också

kanske ska vi komma ut

så vi kryper

på händer och knän

i dunklet

i den grå strimman

mellan marken och himlen

eldklotter