Världspoesidagen

Kanske är natten ej när

kanske ska hoppdagar randas

släkten dör ut

ser dag spira

Kanske ska hoppdagar randas

och mänskasdag spirar

sjunger offret sin sång

jollrar lövs knopp under istäcket

Gunnar Björling (1940)

I dag är det Världspoesi-dagen. Alltså bör vi ägna dagen åt poesi. Men P är och handlar mat och jag har precis dammsugit, vilket är bland det minst poetiska jag vet. Fast kanske är det så kallade världsläget det minst poetiska just nu, och som mest i behov av poesi. 

Det ligger något obehagligt i att poesi skriven under första halvan av 1940-talet, krigsåren, känns så relevant i vår tid. Det är inte bara Björling. 1942 skrev Werner Aspenström:

Kan hända lyste lyckligare vårar
Vår lärotid, vår brånad inföll just,
då jorden vattnades av blod och tårar
och vrak från haven vräktes mot vår kust.
Fram trädde undergångens siarskara
med nötta ord om myt och ödesbrant.
på deras mummel kunde du blott svara:
Det är ej sant.

Jag fyller på med egen Världspoesidagsvers. I samma anda, inbillar jag mig. 

snödroppe

det är en villfarelse att den är vek

fast den är liten, fast den är blek

har den en kraft som vinner över allt 

den spirar redan när det fortfarande är kallt

vad rör det den hur världen är

varenda år så står den här

och vet

hur än det blir, hur det än går

så blir det alltid

vår