Bläkfiskbesatt
Jag drabbas allt emellanåt av små besattheter. Besattheter av vissa filmer, böcker och musik. Nja, så små är de inte alltid, ibland är de allt överskuggande och tar upp en väldig massa tid och energi. Plats också som när jag tapetserade hela mitt tonårsrum med bilder på ett pojkband jag skäms att skriva namnet på.
Besattheterna har lite olika varighetsgrad, från en vecka till flera år.En gång i tiden tittade jag på filmen Svart Lucia varje dag när jag kom hem från skolan under någon månad. Och det är inte ens en bra film.
Jag har varit besatt av Galenskaparna, Steve Buscemi (Herregud, vad besatt jag var av Steve Buscemi men inte ens hans utlovade medverkan fick mig att orka med längre än tio minuter av filmen Billy Madison), fjordhästar och svenska fotbollslandslaget (!). Som några exempel.
Besattheter som jag har exponerat här tidigare är André-expeditionen (som är en sådan där långvarig besatthet), Lotta-böckerna och den käre Johnny Halliday. Föremålen för mina besattheter kan alltså ha en ganska varierande karraktär.
För tillfället är jag mycket besatt av tv-serien Bläckfisken, La Piovra, som vi håller på att arbeta oss igenom via dvd-box. Vi började detta projekt för ett tag sedan, samtidigt som jag läste om Miraklet i Anderna och jag hade en del plågsamma och förvirrade nätter med drömmar om maffiauppgörelser i de andinska bergen med Nando Parrado (han som gick för att hämta hjälp) som maffioso. Men det är inte förrän nu, när vi kommit in på säsong 4, som jag har blivit besatt. Mycket tror jag har att göra med att karraktären Tano Cariddi fått mer och mer utrymme. Remo Girone som spelar honom ser verkligen ut som om han är gjord i fabrik med sitt bakåtslickade svarta hår och eldgaffeln i ryggen. Har sällan sett någon som kan se så, inte känslokall, men känslolös ut.
Tycker för övrig att det är intressant med en serie där hjälten är lika svår att sympatisera med som skurken. Corrado Cattani är ju inte direkt någon muntergök, eller särskilt trevlig över huvud taget och det var han inte innan han drabbades personligen av maffian heller. Av någon anledning har jag dessutom haft betydligt lättare att engagera mig i Tano Cariddis glimtar av mänsklighet än i Cattanis lidanden. Vad det nu kan bero på.
För övrigt är det tur att det finns dvd för tv vet jag inte riktigt vart det är på väg. Folk ligger i träsk och svälter eller springer omkring i hönsdräkter inför hysteriska japaner och det kallas underhållningsprogram. Vad är det frågan om? Dessa program omskrivs dessutom i kvällspressen som om de vore det viktigaste som händer i världen just nu.
Är det förresten bara kärringar i begynnande medelålder som inte orkar sitta uppe till mitt i nätterna en vanlig arbetsdag för att titta på en film? För det är ju då filmerna sänds. Ju bättre film desto senare sändningstid.
Nej, nu börjar det som sagt närma sig läggdags för kärringar i begynnanden medelålder. Avslutar med en kärringfavorit:
Besattheterna har lite olika varighetsgrad, från en vecka till flera år.En gång i tiden tittade jag på filmen Svart Lucia varje dag när jag kom hem från skolan under någon månad. Och det är inte ens en bra film.
Jag har varit besatt av Galenskaparna, Steve Buscemi (Herregud, vad besatt jag var av Steve Buscemi men inte ens hans utlovade medverkan fick mig att orka med längre än tio minuter av filmen Billy Madison), fjordhästar och svenska fotbollslandslaget (!). Som några exempel.
Besattheter som jag har exponerat här tidigare är André-expeditionen (som är en sådan där långvarig besatthet), Lotta-böckerna och den käre Johnny Halliday. Föremålen för mina besattheter kan alltså ha en ganska varierande karraktär.
För tillfället är jag mycket besatt av tv-serien Bläckfisken, La Piovra, som vi håller på att arbeta oss igenom via dvd-box. Vi började detta projekt för ett tag sedan, samtidigt som jag läste om Miraklet i Anderna och jag hade en del plågsamma och förvirrade nätter med drömmar om maffiauppgörelser i de andinska bergen med Nando Parrado (han som gick för att hämta hjälp) som maffioso. Men det är inte förrän nu, när vi kommit in på säsong 4, som jag har blivit besatt. Mycket tror jag har att göra med att karraktären Tano Cariddi fått mer och mer utrymme. Remo Girone som spelar honom ser verkligen ut som om han är gjord i fabrik med sitt bakåtslickade svarta hår och eldgaffeln i ryggen. Har sällan sett någon som kan se så, inte känslokall, men känslolös ut.
Tycker för övrig att det är intressant med en serie där hjälten är lika svår att sympatisera med som skurken. Corrado Cattani är ju inte direkt någon muntergök, eller särskilt trevlig över huvud taget och det var han inte innan han drabbades personligen av maffian heller. Av någon anledning har jag dessutom haft betydligt lättare att engagera mig i Tano Cariddis glimtar av mänsklighet än i Cattanis lidanden. Vad det nu kan bero på.
För övrigt är det tur att det finns dvd för tv vet jag inte riktigt vart det är på väg. Folk ligger i träsk och svälter eller springer omkring i hönsdräkter inför hysteriska japaner och det kallas underhållningsprogram. Vad är det frågan om? Dessa program omskrivs dessutom i kvällspressen som om de vore det viktigaste som händer i världen just nu.
Är det förresten bara kärringar i begynnande medelålder som inte orkar sitta uppe till mitt i nätterna en vanlig arbetsdag för att titta på en film? För det är ju då filmerna sänds. Ju bättre film desto senare sändningstid.
Nej, nu börjar det som sagt närma sig läggdags för kärringar i begynnanden medelålder. Avslutar med en kärringfavorit:
Kommentarer
Föresten Hur går det med boken?
mvh
Ullis