Arbete gör oss fria?

...som en liten kommentar på Stora BHs kommentar till mitt "epok"-inlägg, fast på svenska i stället för på tyska, för att komma bort från den historiska belastningen av uttrycket.


I Birgitta Stenbergs första roman Fritt förfall säger huvudpersonen Caroll att "Arbete var förresten bara ett opium mot livsleda..." I de senaste numret av Vi läser (det kommer förresten ett nytt den 17:onde) finns en intervju med Alain de Botton som har en liknande teori: "Vi arbetar för att slippa grubbla". Den stunden vi arbetar behöver vi inte fundera över de stora existensiella frågorna i livet utan kan koncentrera oss på enkla konkreta problem som icke fungerande eluttag osv, menar han.


Arbete är alltså ett slags bedövningsmedel för att det stora och ogreppbara i att vara levande inte ska överväldiga oss. (Det är ungefär som med språket; detta verktyg som förminskar tillvaron men som gör den greppbar, hanterbar och tydlig. Fast samtidigt kan jag ibland tycka att språket, litteraturen, det konstnärliga uttrycket också har en förmåga att vidga världen och de obetydliga detaljerna i den men kanske är det bara ett bevis på vilken krympling man är. Att man bara kan gå med kryckor. Men nu var det ju arbete jag skulle skriva om. )


Alain de Botton talar vidare om hur vi identifierar oss med vårt arbete. Som om vi är det vi försörjer oss på. Det har jag också tänkt mycket på. Vi är det vi gör, heter det ju, och det vi gör är synonymt med det vi försörjer oss på. Kan vi inte försörja oss eftersom vi saknar arbete blir svaret på frågan "Vad gör du?" : "Jag är arbetslös." I det läget väljer vi alltså att svara på frågan "Vad gör du?" med något som vi inte gör istället för att svara med något av det vi faktiskt gör, t ex bakar bullar, tittar på Arga snickar'n, målar tavlor, osv. Fast det är klart vi har ju uttrycket "arbetssökande" som ju är ett aktivt ord.
Men att bara vara det man gör som försörjning är ju att förminska sig själv ganska ordentligt. Jag tycker t ex att titlar är stympande snarare än upphöjande som de ju så ofta är ämnade att vara. Det är en förminskning av sig själv att kalla sig dr. Karlsson eller direktör Ågren t. ex. Vi är ju så mycket mer än så. We are stardust, we are golden eller vad det hette. Fast det är klart, om man kan svara att man är autogiroadministratör behöver man ju inte fundera på vem man är och slipper de här existensiella kvalen.


Arbete är alltså till för att bevara oss från den frihet vi inte skulle kunna hantera? Och på det sättet blir vi fria? Från det existensiella oket. Mja, jag vet inte. Jag tror att arbete, viss typ av arbete, kan hindra oss att utveckla får fulla potential, eftersom vi helt enkel är tvugna att koncentrera oss på något annat under åtta timmar om dagen. Med viss typ av arbete kan det säkert vara tvärtom (vilket för oss till frågan "Vad är arbete?" men den tänker jag inte försöka reda ut här för det blir för långt och jag har säkert tappat hälften av er redan.)

Det är hur som helst inte bara negativt att arbeta. Och detta skriver jag inte bara för att jag står i begrepp att bli arbetslös (om två veckor på måndag för att vara exakt) detta har jag faktiskt tänkt på länge. Jag hade till och med ett utkast till ett blogginlägg om detta i min mobiltelefon för ett tag sedan men det blev aldrig färdigt. Något kom i vägen. Förmodligen arbetet. Till det positiva med att arbeta hör inte bara detta att man får lön varje månad, vilket faktiskt innebär en viss frihet i det samhällssystem vi lever i. Det finns annat som är positivt också. För mig har arbetandet inneburit att jag fått betydligt bättre självförtroende än innan. Numera vet jag att jag kan något, till och med kan vara bra på något och den känslan går att använda på flera områden i livet. Fast detta att man växer av att vara duktig på jobbet visar kanske snarare på hur låst man är i ett samhällssystem där man identifierar sig med sitt arbete, så kanske är det inte ett bra exempel att ta upp här... Hur som helst har jag på samtliga ställen där jag jobbat begåvats med synnerligen goda arbetskamrater och det gör det särskilt tråkigt när det tar slut. Jag kommer att sakna er allihop.

Men friheten alltså: Jobba är bara ett bedövningsmedel, något som håller oss sysselsatt åtta timmar om dagen så att vi inte kan förverkliga oss själva fullt ut (och jag vet att "förverkliga sig själv" är ett belastat uttryck men snart är det dags för vinprovning och jag hinner inte komma på något bättre). Arbetslöshet är inte heller ett tillstånd av frihet eftersom man tyngs ned av oro för sin försörjning. Vilka vägar finns det mellan arbete och arbetslöshet? Att ha betald semester är nog så nära friheten man kan komma innan pensionen i detta land. Om man inte vinner de där berömda miljonerna förstås. Frihet är inte ett önskvärt tillstånd i vårt samhällssystem, som vi själv har skapat och kanske kan man därför dra slutsatens att vi inte vill vara fria.

Jag vet inte riktigt om jag har kommit fram till något vettigt i detta evighetslånga svamlande men jag vet att Ulf Lundell har sagt att "vill du ha din frihet, får du ta den" och att det hade han rätt i.

Jag hoppas att ni alla känner er åtminstone relativt fria denna lördagskväll. Själv ska jag gå och inmundiga lite av bedövningsmedlet rödvin.

Kommentarer

hon som numera bara spelar spel där på andra sidan skrivbordet sa…
Nu är Drömvinsten uppe i 191 miljoner! Jag får nog spela på onsdag också. Jag kommer att sakna dig när vi inte ses varje dag längre! Vi får hålla oss uppdaterade via bloggarna om du inte får jobb innan slutet.

Nu ska jag sova, är helt slut! Blivit firad i förtid och fått 25 st ljus i tårtan, det är inget att rekommendera, det rann stearin över marsipantäcket..
Spelaren sa…
Jag glömde ju, lunginflammation i två veckor låter inget roligt alls! Jag ska börja med att vara källkritisk jag också.
Linda sa…
Livet är en svår och konstig sak. Men jag tänkte på ett perspektiv till som lätt tappas bort i vår individualistiska tidsanda: Att det faktum att vi arbetar faktiskt är något vi gör för varandra. Solidaritet, medmänsklighet (och jag betraktar mig som politiskt obunden ifall någon hissar röd flagg) - vi kan söka läkare när vi är sjuka, de saker vi behöver/vill ha tillverkas, barnen får gå i skola, hus byggs osv osv. Skall det finnas måste vi genomföra det. Sedan kan man ju fundera mer på HUR det skall göras. Och VEM som skall göra VAD och till vilket pris. Och där ligger min individualistiska övertygelse: det är upp till oss, var och en av oss, att finna sin plats i livet där just vi skall vara. Först då blir vi fria, självförverkligade - oavsett om vi står vid ett löpande band eller skriver en bok. Amen!
Soldansare sa…
Ohh... solidaritetsperspektivet var tungt! Och sant och viktigt. Jag ska fundera vidare på hur vi ska kunna lösa detta, publicerar mina rön här på bloggen så mänskligheten kan läsa och lära. (Jag menar inte att vara sarkastisk med den sista meningen, Linda. Jag tycker att du har rätt. ) Frågan är om vi inser att vi har hamnat på vår rätta plats i livet när vi har hamnat där. Min erfarenhet av mänskligheten, dit jag räknar in mig själv, är att vi är ganska gälliga.
Anonym sa…
Skogsnuvan: Dom säger så mycket skit dom som tror att dom är duktiga. Arbetar gör väl dom flesta för att tjäna pengar så man kan leva. Hade jag pengar skulle jag inte arbeta en endaste dag. Bara göra allt det jag drömmer om och inte har tid med.
storabh sa…
Fan va klok du är. Hitler va inte dum heller (inga jämförelser!). Kom hit med vinflaskan vetja. Cliff kommer i morrn, då får du träffa honom å!
Linda sa…
Kanske är duktigheten vårt största ok. Och att vara duktig är inte frihet. Men skall vi kunna fortsätta att existera som art får vi inte ge upp att göra saker för varandra. Då förlorar vi vår mänsklighet.

Populära inlägg