Angående det här med barn
Tittade på Babel i torsdags. Det handlade om sex och relationer i litteraturen. På slutet talade de om att det skrivs mer litteratur om kvinnor som valde att vara singel istället för att försöka lyckas i en relation och det lästes ett stycke ur en bok om en kvinna som levde ensam och som inte fått några barn eftersom hon misslyckats att ta vara på de chanser som getts henne under hennes fertila liv.
Detta var nya ämnen inom litteraturen tydligen. Jag undrade, som så många gånger förr, när böckerna om kvinnor som inte vill ha barn kommer. Eller för all del böckerna om män som vill ha barn men inte får några. För inte är det väl bara kvinnor som vill ha barn? En eller annan karl måste det väl också finnas. Visst, det är skillnad eftersom vi kvinnor bara har en viss tid på oss men bara för att man kan få barn längre innebär det ju inte att ungarna materialiseras ur tomma luften. Det gäller ju att hitta någon som är intresserad av att bli mamma till just dina ungar och det är ju långt ifrån enkelt eller självklart.
Detta med kvinnor som inte vill ha barn betraktas i litteratur, media och bland folk över huvud taget, tycker jag, som ett fenomen som inte finns. Däremot skrivs det hur mycket som helst om kvinnor som inte kan bli gravida. Jag säger inte att det inte ska skrivas eller talas om detta men lite variation kan väl inte skada. Jag har läst om kvinnor som inte kan bli gravida som inte känner sig som riktiga kvinnor, eller som känner att de inte blir betraktade som riktiga kvinnor. Men en kvinna som inte vill bli gravid, vad är då hon?
Jag har aldrig velat ha barn. Ja, det vill säga, när jag var liten och periodvis i min "ungdom" trodde jag väl att jag skulle vilja ha barn någon gång när jag blev "vuxen" men någon sådan längtan har aldrig infunnit sig.
Man får ofta förklara sig om man väljer att inte skaffa barn. Oftare än om man väljer att skaffa dem. Detta trots att det är ett större beslut att skaffa barn än att inte göra det. Bestämmer man sig för att inte skaffa barn kan man ju, inom en viss tidsrymd, ändra sig men det är ingen ångervecka på en baby. Och om man bestämmer sig för att skaffa barn drar man ju även in en annan människa i det beslutet, barnet själv, som man har ansvar för.
Ändå har jag någon gång sagt till P (som inte heller vill ha barn, men han är ju man så honom är det ingen som frågar) att vi måste ju vara felprogrammerade, störda på något vis om det nu är så att arternas fortbestånd är själva meningen med allting. Men P hade en annan teori som utgick just från detta med arternas förmåga att anpassa sig för att fortbestå. Fiskar som lever i en viss miljö antar ju ofta samma färg som sin omgivning för att kunna gömma sig från större rovfiskar, för att överleva. För arten människa, menade P, handlar det ju inte längre om att föröka sig för att överleva, snarare bör vi bli färre för att inte gå under.
Så jag kan tänka mig att ta min bit av ansvaret för mänsklighetens väl och ve.
Detta var nya ämnen inom litteraturen tydligen. Jag undrade, som så många gånger förr, när böckerna om kvinnor som inte vill ha barn kommer. Eller för all del böckerna om män som vill ha barn men inte får några. För inte är det väl bara kvinnor som vill ha barn? En eller annan karl måste det väl också finnas. Visst, det är skillnad eftersom vi kvinnor bara har en viss tid på oss men bara för att man kan få barn längre innebär det ju inte att ungarna materialiseras ur tomma luften. Det gäller ju att hitta någon som är intresserad av att bli mamma till just dina ungar och det är ju långt ifrån enkelt eller självklart.
Detta med kvinnor som inte vill ha barn betraktas i litteratur, media och bland folk över huvud taget, tycker jag, som ett fenomen som inte finns. Däremot skrivs det hur mycket som helst om kvinnor som inte kan bli gravida. Jag säger inte att det inte ska skrivas eller talas om detta men lite variation kan väl inte skada. Jag har läst om kvinnor som inte kan bli gravida som inte känner sig som riktiga kvinnor, eller som känner att de inte blir betraktade som riktiga kvinnor. Men en kvinna som inte vill bli gravid, vad är då hon?
Jag har aldrig velat ha barn. Ja, det vill säga, när jag var liten och periodvis i min "ungdom" trodde jag väl att jag skulle vilja ha barn någon gång när jag blev "vuxen" men någon sådan längtan har aldrig infunnit sig.
Man får ofta förklara sig om man väljer att inte skaffa barn. Oftare än om man väljer att skaffa dem. Detta trots att det är ett större beslut att skaffa barn än att inte göra det. Bestämmer man sig för att inte skaffa barn kan man ju, inom en viss tidsrymd, ändra sig men det är ingen ångervecka på en baby. Och om man bestämmer sig för att skaffa barn drar man ju även in en annan människa i det beslutet, barnet själv, som man har ansvar för.
Ändå har jag någon gång sagt till P (som inte heller vill ha barn, men han är ju man så honom är det ingen som frågar) att vi måste ju vara felprogrammerade, störda på något vis om det nu är så att arternas fortbestånd är själva meningen med allting. Men P hade en annan teori som utgick just från detta med arternas förmåga att anpassa sig för att fortbestå. Fiskar som lever i en viss miljö antar ju ofta samma färg som sin omgivning för att kunna gömma sig från större rovfiskar, för att överleva. För arten människa, menade P, handlar det ju inte längre om att föröka sig för att överleva, snarare bör vi bli färre för att inte gå under.
Så jag kan tänka mig att ta min bit av ansvaret för mänsklighetens väl och ve.
Kommentarer