Ensamheten

Åt lunch på en sk lunchrestaurang härom dagen. När jag sträckte fram mitt Visa-kort för att betala sa killen i kassan:

- Jaha, och såg snopen ut, ska du betala med kort. Du har inte kontanter, för nu har jag slagit in att du ska betala med det.

Eftersom jag är uppfostrad till att vara till lags och har en förstorad service-gen, kränger jag av mig ryggsäcken och rotar fram min nya pricka portmonä och lyckas skrapa ihop lite cash. Sedan ger killen mig en liten burk som jag kan ta med mig sallad i.

- Nej, jag tänkte äta här, säger jag.

- Jaha, säger killen och ser lika snopen ut som när jag ville betala med kort. Du tänker äta här.

Ett tag tror jag nästan att han ske be mig äta någon annanstans eftersom han hade ställt in sig på det och jag tänker att så stor är faktiskt inte min service-gen.

Men jag får äta på restaurangen.

Kanske berodde hans förvåning över att jag faktiskt ville sitta på restaurangen och äta på att jag var ensam. Det är inte så vanligt att man går och sätter sig på restaurang när man är ensam. Faktum är att jag var den enda som satt själv vid mitt bord.

När jag pluggade psykologi hade vi samtalsgrupper där vi skulle diskutera diverse mänskliga fenomen som vi själva valde. En tjej tog upp just detta:

"Varför tycker vi det är så pinsamt att gå ut och fika/äta själva?"

Alla i gruppen kände igen sig i detta, utom jag. Jag har aldrig haft något problem med detta, jag har suttit på mängder av kaféer och serveringar ensam och tycker att det är ganska trevligt. Man är mitt i bruset men behöver inte delta, man kan skriva lite i ett block med ena handen medan man knaprar på en bakad potatis med den andra. Ja, man knaprar väl med munnen men ni förstår vad jag menar.

Kanske är vi rädda för att bli betraktade som ensamma och det är därför som vi inte riktigt trivs med att visa oss själva på offentliga platser. Det är ju lite spänt det där med ensamheten i detta land där det är så svårt att få kontakt med andra människor jämfört med till exempel Frankrike. (Kanske har jag en fördel där eftersom jag aldrig upplever att någon ser mig när jag är ute på stan. Jag upplever att jag går där i min lilla bubbla. Det är inget jag har problem med utom när folk kommer tre i bredd på trottoaren och inte flyttar sig utan jag, med min förstorade service-gen, måste klättra upp i snöhögar och grässlänter för att de ska kunna breda ut sig ordentligt. En väninna, som tycker att alla stirrar på henne när hon är på stan, sa till mig:

- Ja, men då har du ju lyckats!

Jag vet inte, jag.)

Hur som helst så är det ju inte riktigt fint att vara ensam, det är något av modern tids spetälska. Man ska ha en stor bekantskapskrets och umgås flitigt och många.

Den enda godtagbara ursäkten för att inte komma på en middag eller fest är också att man ska göra något med någon annan. Det går inte att säga:

- Nej på tisdag kan jag inte för då har jag tänkt sitta hemma ensam och läsa en bok.

Jag har inte en så stor bekantskapskrest och inte ett så stort socialt behov även om jag är betydligt socialare än vad jag en gång trodde. Jag är också tacksam för att jag har möjligheten att välja att vara eller inte vara ensam. Vad jag vill ha sagt med det här allt för långa inlägget är väl att det inte behöver vara en katastrof att vara ensam ibland och att det inte ska vara något man behöver smyga med. Typ.