Idoldyrkans avigsidor

Nu är det inte så att jag tycker att allt Bob Hansson säger är bra. Har jag märkt.
För ett tag sedan, ett halvår sedan eller så, var jag och lyssnade till Bob på stadens bibliotek och mitt i denna njutning som det ju är att lyssna på Bob Hansson så skrapade plötsligt nålen till i vinylen (om ni minns hur det lät).
Eftersom jag alltid skriver om allt bra jag tycker att denne man säger, så tänker jag skriva det jag inte tyckte var så bra, så får ni avgöra om det säger mer om mig än om Bob:
Det handlade om hotellreceptionister och hur länge man får vara kvar i ett hotellrum utan att betala mera pengar. Det brukar ju vara utcheckning vid elva eller tolv som gäller, men Bob brukade stanna kvar längre, antingen till dess att det kom en städerska som skulle städa eller när han själv kände för att lämna hotellrummet. Det brukade inte vara några problem, han hade aldrig behövt betala extra för detta. Förrän här om dagen. Det var detta som var storyn, det var det han var irriterad över. Han var också irriterad över att receptionisten som meddelat honom att han var tvungen att betala extra hade låtit så trevlig "fast hon inte var det".
Det var det som irriterade mig.
Jag tänkte att bara för att man berättar för någon att han inte kan få precis som han vill behöver man inte låta otrevlig, det behöver inte ens innebära att man är otrevlig, bara att man talar om just det att du kan inte få som du vill just nu. För så är det ju ibland här i livet. För oss alla.
Tilläggas ska att jag jobbar som receptionist (dock icke på hotell) och har jobbat med kundsupport i flera år. Jag anser att en av mina styrkor är att låta trevlig "när jag inte är det", dvs när jag talar om för folk att de inte får som de vill. Möjligen kan detta faktum färga min åsikt kring Bobs uttalande om receptionisten.
Jag tyckte också att det var lite egoistiskt av Bob, detta att förutsätta att han gratis kan dröja sig kvar i hotellrummet hur som helst. Lite respektlöst mot städerskan, också. Tiden finns ju för att man ska hinna göra i ordning till nästa gäst. Lite egoistiskt tyckte jag att det var av Bob Hansson som jag annars ser som en stor människovän.

Kanske kan man tycka att det är bagateller som jag hakar upp mig på. Det var ju inte direkt som om han sa att vi skulle utrota ett visst folkslag, eller så, men ändå. Det skrapade i vinylen.
Det gjorde lite ont detta att jag inte längre kunde se Bob som den gudalike poet jag alltid har sett honom som tidigare. Men jag får väl skylla mig själv. Det går inte att ha idoler på det där sättet. Det finns inte sådana människor där man bara kan älska allting, där allting stämmer och det inte finns några hörn att göra sig illa på.
Det var som med den brasilianske fotbollspelaren Kafu som jag tyckte så mycket om för att han spelade så juste och för att han sprang så ihärdigt där på sin kant, fram och tillbaka, lika mycket uppe vid motståndarens mål som nere på sin plats som back vid "hemma"-målet. Men så plötsligt stack han ut en fot och fällde en motståndare på ett inte så trevligt sätt.
Och med skidåkaren Anders Södergren med det där glittret i ögonen som gör att man blir alldeles förälskad, som verkar så snäll och rar och som jag alltid tyckt åker skidor på ett så renhårigt sätt och drar och drar och drar och sedan blir omkörd på mållinjen. Han "är stolt" över att ha åkt taktiskt och åkt och bromsat motståndarna så att lagkamraten kunde få försprång. Det var väl i och för sig oegoistiskt, för det var ju för kompisen, men hade det varit Norge som kört på samma sätt hade vi nog inte tyckt att det var lika bra.

Sen kan jag ju irritera mig på att det är tvärtom också. Till exempel tycket jag att det var riktigt befriande när Stina Dabrowski plockade fram ett klipp där Henke Larsson, denne annars allmänt så gudaförklarade nationalhjälte, ger en motståndare en regelvidrig knuff i magen och liksom visade att han var mänsklig.


Så det är inte så lätt, detta att göra mig nöjd.

Kommentarer

Populära inlägg