Jag lever än...
... och det verkar som om den här bloggtorkan har lossnat också...
I början av den här veckan hade jag en väldig tur. Jag fick hastigt och lustigt klart med ett nytt jobb, så här två veckor innan min visstidsanställning går ut. Enligt min vidskepliga logik innebar detta att jag borde avlida hastigt och dramatiskt någon gång längre fram under veckan bara för att liksom väga upp det hela.
Men än lever jag.
Jag har ju ett så otroligt bra liv. Många runt omkring mig har det jobbigt och tungt men jag har det bra. Det gör mig skräckslagen, för när kommer min tur, vad allt fruktansvärt ska inte drabba mig för att kompensera all min goda tur hittills i livet. Som det här med jobbet, till exempel....
"Nåja" säger P, "tur och tur, du skapar ju din egen tur så en liten eloge ska du väl ha själv. Och jag också, för hade du inte haft mig..."
...ja, om jag inte hade haft P... Vilket trist och tråkigt liv jag haft, och vilken patetisk liten fjant jag hade varit. Men jag har P. Behöver jag skriva att jag ständigt oroar mig för att han ska dö ifrån? Jag oroar mig mer för att han ska dö än för att han ska lämna mig. Att han ska lämna mig oroar jag mig aldrig för och det kanske är höjden av högmod, vad vet jag men så är det.
Frisk är jag också. Fy, fan vad bra jag har det, man blir ju vettskrämd.
Fast ok, kommunikationen med mina föräldrar är rätt pissig. Jag sover illa och numera har jag problem med värk i ryggen eftersom jag har gått och blivit sned. Jag är lite kortare på höger sida och mina nya, dyra skoilägg verkar inte vilja räta upp mig som utlovat. Det är väl min kropp som har gjort ett politisk ställningstagande. Jag är ju född arbetarklass och då är det svårt att undvika att bli lite längre på vänster sida. Liksom.
Så det kanske finns hopp om livet.
I början av den här veckan hade jag en väldig tur. Jag fick hastigt och lustigt klart med ett nytt jobb, så här två veckor innan min visstidsanställning går ut. Enligt min vidskepliga logik innebar detta att jag borde avlida hastigt och dramatiskt någon gång längre fram under veckan bara för att liksom väga upp det hela.
Men än lever jag.
Jag har ju ett så otroligt bra liv. Många runt omkring mig har det jobbigt och tungt men jag har det bra. Det gör mig skräckslagen, för när kommer min tur, vad allt fruktansvärt ska inte drabba mig för att kompensera all min goda tur hittills i livet. Som det här med jobbet, till exempel....
"Nåja" säger P, "tur och tur, du skapar ju din egen tur så en liten eloge ska du väl ha själv. Och jag också, för hade du inte haft mig..."
...ja, om jag inte hade haft P... Vilket trist och tråkigt liv jag haft, och vilken patetisk liten fjant jag hade varit. Men jag har P. Behöver jag skriva att jag ständigt oroar mig för att han ska dö ifrån? Jag oroar mig mer för att han ska dö än för att han ska lämna mig. Att han ska lämna mig oroar jag mig aldrig för och det kanske är höjden av högmod, vad vet jag men så är det.
Frisk är jag också. Fy, fan vad bra jag har det, man blir ju vettskrämd.
Fast ok, kommunikationen med mina föräldrar är rätt pissig. Jag sover illa och numera har jag problem med värk i ryggen eftersom jag har gått och blivit sned. Jag är lite kortare på höger sida och mina nya, dyra skoilägg verkar inte vilja räta upp mig som utlovat. Det är väl min kropp som har gjort ett politisk ställningstagande. Jag är ju född arbetarklass och då är det svårt att undvika att bli lite längre på vänster sida. Liksom.
Så det kanske finns hopp om livet.
Kommentarer
Nej det finns ingen rättvisa här i världen. En del har det oförskämt bra och en del drabbas av eländes elände utan att det är deras "fel". Där kan Livets Ord och Carola "slänga sig i väggen".
Om man tänker på det så är det nog så många politiska ställningstagande görs som du lite skämtsamt säger ... med kropppsminnet ... man ser på sin omgivning helt enkelt ur sin synvinkel med det man har med sig från barndomen och uppväxten.
Ja det blir ett jämnt val ... och de där Sverigedemokraterna verkar ju komma in i riksdagen så ... det blir väl kalabalik vilken sida som än "vinner".
Själv är jag så trött på allt vad politik heter trots att jag ändå inte kan låta bli att "tycka". Och rösta kommer jag göra men ... jag har inte bestämt mig helt och hållet ännu ...
Kram!
Det finns dagar då jag känner att f-n vad bra jag har det trots allt, (jag har mat, vatten, tak över huvudet, friska barn, jag är frisk själv osv osv) och känner livsglödje. Men då hoppar plötsligt en liten djävul upp på min axel och säger nåt i stil med "Akta dig du... för snart så..."