Allting finns alltid
Lena Nyman är död. Liksom Per Oscarsson.
Det är en märklig förlust, för det känns ändå som en förlust, för för mig handlar det ju inte om en förlust av en anhörig, eller att jag haft en relation till själva personen. Men jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter, där både Lena Nyman och Per Oscarsson var med i filmatiseringen:
De har funnits jämnt och nu finns de inte.
Både Lena Nyman och Per Oscarsson fanns ju med och berättade de berättelser som vävdes in i mitt och många andras grundmaterial i barndomen, de där första, viktigaste berättelserna som man sedan alltid har med sig. Det känns som om någon utomstående är inne och petar i det där grundmaterialet med okänsliga händer, när någon av de där som inte är ens närstående men som man ändå haft med sig jämnt, de som ändå har funnits jämnt, försvinner. Men det måste ju ske. För som Lovis säger till Mattis:
Ingen får finnas jämnt.
Och samtidigt: Allting finns alltid.
För på filmen ska ju Lena Nyman alltid köra ut rövarna ur stensalen med ett rytande och Per Oscarsson ska med brinnande ögon mana Törnrosdalens folk till strid mot Tengil.
Och allt man varit med om har man alltid med sig, det finns alltid. De där icke-geografiska platserna som man tror att man aldrig mer kan återvända till, det är lättare att resa dit än att resa till Mallorca på en sista-minuten-charter.
Slut bara ögonen och koncentrera dig lite grann så är du där. Välj något bra, något gott minne, för det här är inte ett sådant inlägg där man ska lära sig av sina misstag, förluster och förnedringar. Det finns ingen mening med att resa tillbaka till sådana platser. Att vältra sig i förnedring som skedde för flera år sedan växer man inte av, tvärtom.
Jag kan känna grönt gräs under mina bara fötter och den ljuvliga smaken när skalet spricker på ett solvarmt, rött vinbär som jag just stoppat i munnen. Jag kan se den stora, enorma rödavinbärsbusken som ensam gav mer bär än alla svartvinbärsbuskarna tillsammans.
Kanske är den nedhuggen idag, i sinnevärlden, men jag kan ändå se den när jag vill. Och någonstans finns verkligen bilden av den, med sina mörkgröna löv och grenarna nedtyngda med stora klasar med bär.
För allting finns alltid båda inom dig och ute i rymderna. Tiden är bara en fråga om ljus och avstånd. Det handlar bara om att befinna sig på rätt plats i rymderna och kanske att ha en bra kikare med sig när bilden av den där vinbärsbusken, så som ljuset bevarat den, seglar förbi.
Ett exempel:
Någonstans i rymderna kommer jag alltid att segla omkring sittande på ett bord från skolmatsalen, som skjutits undan för att ge plats för ett högstadiedisco. På golvet framför mig glittrar stjärnor som är reflektioner från den stora discokulan i taket. Eller är det riktiga, rymdens stjärnor?
Och bredvid mig seglar Lena Nyman och Per Oscarsson som Lovis och Orvar.
Och de seglade ständigt.
Det är en märklig förlust, för det känns ändå som en förlust, för för mig handlar det ju inte om en förlust av en anhörig, eller att jag haft en relation till själva personen. Men jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter, där både Lena Nyman och Per Oscarsson var med i filmatiseringen:
De har funnits jämnt och nu finns de inte.
Både Lena Nyman och Per Oscarsson fanns ju med och berättade de berättelser som vävdes in i mitt och många andras grundmaterial i barndomen, de där första, viktigaste berättelserna som man sedan alltid har med sig. Det känns som om någon utomstående är inne och petar i det där grundmaterialet med okänsliga händer, när någon av de där som inte är ens närstående men som man ändå haft med sig jämnt, de som ändå har funnits jämnt, försvinner. Men det måste ju ske. För som Lovis säger till Mattis:
Ingen får finnas jämnt.
Och samtidigt: Allting finns alltid.
För på filmen ska ju Lena Nyman alltid köra ut rövarna ur stensalen med ett rytande och Per Oscarsson ska med brinnande ögon mana Törnrosdalens folk till strid mot Tengil.
Och allt man varit med om har man alltid med sig, det finns alltid. De där icke-geografiska platserna som man tror att man aldrig mer kan återvända till, det är lättare att resa dit än att resa till Mallorca på en sista-minuten-charter.
Slut bara ögonen och koncentrera dig lite grann så är du där. Välj något bra, något gott minne, för det här är inte ett sådant inlägg där man ska lära sig av sina misstag, förluster och förnedringar. Det finns ingen mening med att resa tillbaka till sådana platser. Att vältra sig i förnedring som skedde för flera år sedan växer man inte av, tvärtom.
Jag kan känna grönt gräs under mina bara fötter och den ljuvliga smaken när skalet spricker på ett solvarmt, rött vinbär som jag just stoppat i munnen. Jag kan se den stora, enorma rödavinbärsbusken som ensam gav mer bär än alla svartvinbärsbuskarna tillsammans.
Kanske är den nedhuggen idag, i sinnevärlden, men jag kan ändå se den när jag vill. Och någonstans finns verkligen bilden av den, med sina mörkgröna löv och grenarna nedtyngda med stora klasar med bär.
För allting finns alltid båda inom dig och ute i rymderna. Tiden är bara en fråga om ljus och avstånd. Det handlar bara om att befinna sig på rätt plats i rymderna och kanske att ha en bra kikare med sig när bilden av den där vinbärsbusken, så som ljuset bevarat den, seglar förbi.
Ett exempel:
Någonstans i rymderna kommer jag alltid att segla omkring sittande på ett bord från skolmatsalen, som skjutits undan för att ge plats för ett högstadiedisco. På golvet framför mig glittrar stjärnor som är reflektioner från den stora discokulan i taket. Eller är det riktiga, rymdens stjärnor?
Och bredvid mig seglar Lena Nyman och Per Oscarsson som Lovis och Orvar.
Och de seglade ständigt.
Kommentarer
De fattas oss!
Kram!