Majakovskij är död - länge leve Majakovskij!
Det var på morgonen den 14 april 1930 som Vladimir Majakovskij sköt sig.
Jag tror att jag skrev att det var på kvällen tidigare, men så var det alltså inte. Sjuk, trött och förföljd spelade han, som älskade att spela, en sista omgång rysk roulette.
Och förlorade.
Jag var 17 när jag upptäckte Majakovskij. Eller när Lili Briks stirrande ögon på omslaget till Om det där upptäckte mig och vägrade att släppa taget. Och okej, jag var 17 och jag brydde mig väl inte särskilt mycket om politiken. Det var kärleksdikterna som på ett rent majakovskiskt sätt bröt sig in och våldförde sig på mig.
Innan hade jag bara läst kärleksdikter i stil med Bo Bergmans:
Bara du går över markerna
lever var källa, sjunger var tuva ditt namn
skyarna brinna och parkerna susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Majakovskij grep sig an detta uttjatade ämne, det där, på ett lite annat sätt:
Av regnets tunga var alla fotgängare slickade
och i vartenda ekipage blänkte en fetlagd atlet:
genomätna människor
sprack
och talg sipprade ut ur sprickorna
och ut ur ekipagen rann gammalt kotlettkött
och söndertuggade bullar
i en grumlig smet
Så beskriver han sin värld där han irrar fram och är ...ja, olyckligt kär är inte ett tillräckligt begrepp, han är sjuk, han är vansinnig av försmådd kärlek:
Vart ska jag gå när det är i mig som helvetet brinner?
….
Jag har hädat.
Skrikit att gud inte existerar,
men gud stack ner handen i det brinnande Gehenna
och lyfte upp en kvinna
vars åsyn fick berg att vibrera
och befallde mig: älska henne!
…
Det sista som levrar sig på mina läppar
blir ditt namn
när dom slits i trasor av projektilen.
Hos Majakovskij susade inga parker när Hon gick förbi, där var det hans ”hjärtas blodiga trasor” som gjorde sig gällande. Dikt behöver inte vara vackert lärde jag mig av Majakovskij men man ska mena det man säger, inte snacka en massa snömos.
Förövrig är tiden, platsen, personerna och hans levnadsöde mycket intressanta, så mycket kreativ kraft i omlopp. Kunde jag välja att vara en fluga på väggen i någon annan tid eller på någong annan plats än min egen skulle jag välja att sitta i en av de litterära salongerna där Majakovskij huserade. Nu får jag nöja mig med att läsa Bengt Jangefeldts eminenta biografi Med livet som insats.
Jag tror att jag skrev att det var på kvällen tidigare, men så var det alltså inte. Sjuk, trött och förföljd spelade han, som älskade att spela, en sista omgång rysk roulette.
Och förlorade.
Jag var 17 när jag upptäckte Majakovskij. Eller när Lili Briks stirrande ögon på omslaget till Om det där upptäckte mig och vägrade att släppa taget. Och okej, jag var 17 och jag brydde mig väl inte särskilt mycket om politiken. Det var kärleksdikterna som på ett rent majakovskiskt sätt bröt sig in och våldförde sig på mig.
Innan hade jag bara läst kärleksdikter i stil med Bo Bergmans:
Bara du går över markerna
lever var källa, sjunger var tuva ditt namn
skyarna brinna och parkerna susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Majakovskij grep sig an detta uttjatade ämne, det där, på ett lite annat sätt:
Av regnets tunga var alla fotgängare slickade
och i vartenda ekipage blänkte en fetlagd atlet:
genomätna människor
sprack
och talg sipprade ut ur sprickorna
och ut ur ekipagen rann gammalt kotlettkött
och söndertuggade bullar
i en grumlig smet
Så beskriver han sin värld där han irrar fram och är ...ja, olyckligt kär är inte ett tillräckligt begrepp, han är sjuk, han är vansinnig av försmådd kärlek:
Vart ska jag gå när det är i mig som helvetet brinner?
….
Jag har hädat.
Skrikit att gud inte existerar,
men gud stack ner handen i det brinnande Gehenna
och lyfte upp en kvinna
vars åsyn fick berg att vibrera
och befallde mig: älska henne!
…
Det sista som levrar sig på mina läppar
blir ditt namn
när dom slits i trasor av projektilen.
Hos Majakovskij susade inga parker när Hon gick förbi, där var det hans ”hjärtas blodiga trasor” som gjorde sig gällande. Dikt behöver inte vara vackert lärde jag mig av Majakovskij men man ska mena det man säger, inte snacka en massa snömos.
Förövrig är tiden, platsen, personerna och hans levnadsöde mycket intressanta, så mycket kreativ kraft i omlopp. Kunde jag välja att vara en fluga på väggen i någon annan tid eller på någong annan plats än min egen skulle jag välja att sitta i en av de litterära salongerna där Majakovskij huserade. Nu får jag nöja mig med att läsa Bengt Jangefeldts eminenta biografi Med livet som insats.
Kommentarer
Majakovskij var häftig! ... Skall bli mer av den varan för mig, märker jag.
Kram!