Åter till Orden
Loll hade rätt: Orden kom tillbaka. Plötsligt finns det så mycket att skriva om igen, så mycket att skriva om och så lite tid.
När vi är ute och reser brukar jag alltid föra en slags resedagbok där gubbar och tanter och andra företeelser noga fästs på papper, om inte för evigheten, så åtminstone för mitt eget minne och höga nöjes skull. Inför Rhodos-resan i augusti hade jag bestämt att jag inte skulle föra någon sådan dagbok. Jag skulle bara vara. Inte formulera.
Under den första veckan blev det så också. Jag var. I nuet, så där som man ska vara och som jag aldrig är. Det var en nästan overklig känsla. Trots att man kanske borde ha känt sig extra verklig..
Sen började de ju tränga sig på så smått: Den olivodlande ägaren av restaurang Vulcano, Savvas i baren, de tandlösa tanterna med trädknotiga knän, doften av vaxljus och olika inkastar-tekniker osv. Dessutom började en skäggig, piprökande engelsman, av mig kallad Kapten att börja skratta sitt gnisslande skratt inuti mitt huvud på ett så högljutt sätt så att det bara måste skrivas ned. Astrid och Alice började springa omkring på ett mycket påträngande sätt där borta på sin charter i Turkiet.
Kanske är det bra att låta det vara tyst när det är tyst. Om man törs. Kanske börjar det brusa desto högre när det väl börjar brusa igen.
Förra helgen fick jag dessutom höra en mycket vacker, och sann, historia om en saxofon från Bosnien som jag hemskt gärna skulle vilja återberätta här, men det är bara det att det inte är min historia. Det känns inte som om jag har rätt till den.
Och då, när de äntligen kommit tillbaka igen, Orden, drabbas jag plötlsigt av en långdragen och så pass elak förkylning att jag inte orkat få ut dem ur huvudet. Därav bloggtystnaden denna vända. Håglös och hostande har jag stirrat på skärmen när jag kommit hem från jobbet men det har känts så oöverstigligt tungt att trycka ned tangenterna.
Och precis som man sa åt mig att man får vara tyst, så sa P:
"Man får vara sjuk!"
Hm, fan tro't, säger jag.
När vi är ute och reser brukar jag alltid föra en slags resedagbok där gubbar och tanter och andra företeelser noga fästs på papper, om inte för evigheten, så åtminstone för mitt eget minne och höga nöjes skull. Inför Rhodos-resan i augusti hade jag bestämt att jag inte skulle föra någon sådan dagbok. Jag skulle bara vara. Inte formulera.
Under den första veckan blev det så också. Jag var. I nuet, så där som man ska vara och som jag aldrig är. Det var en nästan overklig känsla. Trots att man kanske borde ha känt sig extra verklig..
Sen började de ju tränga sig på så smått: Den olivodlande ägaren av restaurang Vulcano, Savvas i baren, de tandlösa tanterna med trädknotiga knän, doften av vaxljus och olika inkastar-tekniker osv. Dessutom började en skäggig, piprökande engelsman, av mig kallad Kapten att börja skratta sitt gnisslande skratt inuti mitt huvud på ett så högljutt sätt så att det bara måste skrivas ned. Astrid och Alice började springa omkring på ett mycket påträngande sätt där borta på sin charter i Turkiet.
Kanske är det bra att låta det vara tyst när det är tyst. Om man törs. Kanske börjar det brusa desto högre när det väl börjar brusa igen.
Förra helgen fick jag dessutom höra en mycket vacker, och sann, historia om en saxofon från Bosnien som jag hemskt gärna skulle vilja återberätta här, men det är bara det att det inte är min historia. Det känns inte som om jag har rätt till den.
Och då, när de äntligen kommit tillbaka igen, Orden, drabbas jag plötlsigt av en långdragen och så pass elak förkylning att jag inte orkat få ut dem ur huvudet. Därav bloggtystnaden denna vända. Håglös och hostande har jag stirrat på skärmen när jag kommit hem från jobbet men det har känts så oöverstigligt tungt att trycka ned tangenterna.
Och precis som man sa åt mig att man får vara tyst, så sa P:
"Man får vara sjuk!"
Hm, fan tro't, säger jag.
Kommentarer
Krya på dig
Kram
Kram och Lycka till med ditt skrivande!