Det värdiga livet
På julafton besökte jag min farmor. Hon är 92 år och sitter vid bordet i sitt rum på äldreboendet och pratar. Det är inte med mig hon pratar, det är någon av de där människorna som bara hon ser, så blind hon är.
Hon är frikopplad från tid och rum, min farmor, och gör endast korta besök i vår begränsade tillvaro.
- Herregud, vi lever för länge, numera. Det är ju ingen värdighet i ett sådan här liv.
Hinner jag tänka innan jag biter mig i min mentala tunga. För vad är det jag tänker egentligen! Sitter jag här och tänker att det är dags för min farmor att dö?
Vem är jag att döma ut någon annans liv! Vad är det som gör mitt liv så mycket värdigare än hennes?
Vilket fruktansvärt övermod!
Det är när man börja titta på människor och tänka att den här människans liv är inte värt att leva som man börjar bygga koncentrationsläger och driva vinstdrivande äldrevård.
Vad skulle farmor säga om hon hörde vad jag tänkte? Kanske hör hon det, eftersom hon befinner sig på för mig ogreppbara platser. Men hon har inte tid att lyssna på sådan skit. Hon är fullt upptagen med att prata och prata med alla dessa människor som kommer till henne från universums alla håll och kanter.
Oftast är det pappa som kommer, min pappa, farmors son. Den ende sonen, enda barnet. Han är ständigt där. Men även andra, alla hennes nära och kära, levande eller döda finns där omkring henne. Farmor har roligt, hon skrattar och sjunger julsånger.
Vad är det för ovärdigt med det?
-God jul, farmor! säger jag mycket högt i hennes hörapparat och kysser henne vid tinningen.
- Hade Maria julklappar med sig? frågar hon glasklar och förväntansfull.
Och visst hade hon det.
Hon är frikopplad från tid och rum, min farmor, och gör endast korta besök i vår begränsade tillvaro.
- Herregud, vi lever för länge, numera. Det är ju ingen värdighet i ett sådan här liv.
Hinner jag tänka innan jag biter mig i min mentala tunga. För vad är det jag tänker egentligen! Sitter jag här och tänker att det är dags för min farmor att dö?
Vem är jag att döma ut någon annans liv! Vad är det som gör mitt liv så mycket värdigare än hennes?
Vilket fruktansvärt övermod!
Det är när man börja titta på människor och tänka att den här människans liv är inte värt att leva som man börjar bygga koncentrationsläger och driva vinstdrivande äldrevård.
Vad skulle farmor säga om hon hörde vad jag tänkte? Kanske hör hon det, eftersom hon befinner sig på för mig ogreppbara platser. Men hon har inte tid att lyssna på sådan skit. Hon är fullt upptagen med att prata och prata med alla dessa människor som kommer till henne från universums alla håll och kanter.
Oftast är det pappa som kommer, min pappa, farmors son. Den ende sonen, enda barnet. Han är ständigt där. Men även andra, alla hennes nära och kära, levande eller döda finns där omkring henne. Farmor har roligt, hon skrattar och sjunger julsånger.
Vad är det för ovärdigt med det?
-God jul, farmor! säger jag mycket högt i hennes hörapparat och kysser henne vid tinningen.
- Hade Maria julklappar med sig? frågar hon glasklar och förväntansfull.
Och visst hade hon det.
Kommentarer
Fina och tankvärda ord du ger oss
Kram