Det goda ur det onda
Får via Bodil Malmstens blogg veta att Wislawa Szymborska är död.
Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju och för mig är Wislawa Symborskas poesi det goda som det onda hade med sig.
Jag hade ju hört talas om henne - via Bodil Malmstens blogg det också - men jag hade inte läst någonting av henne, förrän jag fick problem med ögonen för några år sedan.
Små svarta maskar flimrade framför mig, det var svårt att fokusera blicken och efter en dag på jobbet kände jag mig som en drucken, en illamående drucken med gnistrande huvudvärk.
På den här tiden bestod mitt jobb i att i åtta timmar om dagen stirra in i en dataskärm för att se till att rätt siffra satt på rätt plats. Mycket fokuserande alltså.
Optikern som jag förtvivlad kastade mig på marken inför med mitt problem, konstaterade mycket riktigt att ögonen inte fokuserade som de skulle. Jag fick titta på en bild med två "figurer" som skulle stå stilla ovanför varandra men som för mig hela tiden flöt omkring åt var sitt håll.
- Hade du haft ett annat jobb, som dagisfröken eller skogvaktare, så skulle du nog inte ens märka att du hade det här problemet. trodde optikern.
Det får väl bli skogvaktare då, tänkte jag uppgivet.
Jag fick nya glasögon, som inte hjälpte och en remiss till ögonkliniken.
Det tog sex månader innan jag kom till ögonkliniken.
Under tiden fortsatte det att flimra framför ögonen, jag fortsatte att må illa och ha ont.
Mitt problem var ju inte bara jobbet, utan att jag ville fortsätta att fokusera med ögonen även efter jobbet. Då ville jag läsa och skriva och det kräver ju en del fokus det också. Skulle det bli så här nu, skulle livet vara så här? Skulle jag aldrig kunna läsa mer! Hur tomt och meningslöst skulle det inte bli då!
För att hitta en lösning på problemet började jag rota bland bibliotekets cd-böcker. Och det var där jag hittade henne; Wislawa Szymborska, eller snarare en inläsning av hennes dikter till musik av någon svensk kompositör som jag tyvärr glömt namnet på. Jag har till och med glömt vad diktsamlingen hette men minns att där fanns en dikt som heter Terroristen, han ser på och handlar om hur terroristen på avstånd ser vilka människor som går in och ut i det hus där han har placerat bomben, vilka som går in mot sin död och vilka som hinner undan.
Jag var lite tveksam medan jag lyssnade. Fick man verkligen lägga på musik på någon annans dikter på det här viset. Dikterna kan ju ta en helt annan form än den som var avsedd från början. Men samtidigt laddade den här musiken - komponerad av vem? - dikterna på ett oslagbart sätt, så jag bestämde att det fick man nog.
Jag lyckades inte hitta någon svensk inspelning av Szymborska på YouTube till min lilla minnesruna, så det fick bli den här engelska översättningen istället, med musik av ytterligare en namnlös kompositör.
När jag väl hamnade på ögonkliniken konstaterade man efter en och en halvtimmes undersökning att jag inte hade så stora besvär att jag borde ha de problem jag hade. Det kändes som en klen tröst eftersom jag lik förbaskat hade dem. Svårt desillusionerad gick jag tillbaka till min optiker som snickarade ihop ytterligare ett par glasögon och den här gången hjälpte de!
Jag formade en religiös kult kring min optiker och sedan har jag dessutom bytt jobb. I det nya jobbet ingår det inte ett lika fanatiskt stirrande och ögonen fungerar mycket bättre, det går att läsa vanliga böcker igen, tack och lov. Men tänk om jag aldrig hade fått de här problemen, då hade jag kanske aldrig läst något av Szymborska och då hade ju livet också varit fattigare.
Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju och för mig är Wislawa Symborskas poesi det goda som det onda hade med sig.
Jag hade ju hört talas om henne - via Bodil Malmstens blogg det också - men jag hade inte läst någonting av henne, förrän jag fick problem med ögonen för några år sedan.
Små svarta maskar flimrade framför mig, det var svårt att fokusera blicken och efter en dag på jobbet kände jag mig som en drucken, en illamående drucken med gnistrande huvudvärk.
På den här tiden bestod mitt jobb i att i åtta timmar om dagen stirra in i en dataskärm för att se till att rätt siffra satt på rätt plats. Mycket fokuserande alltså.
Optikern som jag förtvivlad kastade mig på marken inför med mitt problem, konstaterade mycket riktigt att ögonen inte fokuserade som de skulle. Jag fick titta på en bild med två "figurer" som skulle stå stilla ovanför varandra men som för mig hela tiden flöt omkring åt var sitt håll.
- Hade du haft ett annat jobb, som dagisfröken eller skogvaktare, så skulle du nog inte ens märka att du hade det här problemet. trodde optikern.
Det får väl bli skogvaktare då, tänkte jag uppgivet.
Jag fick nya glasögon, som inte hjälpte och en remiss till ögonkliniken.
Det tog sex månader innan jag kom till ögonkliniken.
Under tiden fortsatte det att flimra framför ögonen, jag fortsatte att må illa och ha ont.
Mitt problem var ju inte bara jobbet, utan att jag ville fortsätta att fokusera med ögonen även efter jobbet. Då ville jag läsa och skriva och det kräver ju en del fokus det också. Skulle det bli så här nu, skulle livet vara så här? Skulle jag aldrig kunna läsa mer! Hur tomt och meningslöst skulle det inte bli då!
För att hitta en lösning på problemet började jag rota bland bibliotekets cd-böcker. Och det var där jag hittade henne; Wislawa Szymborska, eller snarare en inläsning av hennes dikter till musik av någon svensk kompositör som jag tyvärr glömt namnet på. Jag har till och med glömt vad diktsamlingen hette men minns att där fanns en dikt som heter Terroristen, han ser på och handlar om hur terroristen på avstånd ser vilka människor som går in och ut i det hus där han har placerat bomben, vilka som går in mot sin död och vilka som hinner undan.
Jag var lite tveksam medan jag lyssnade. Fick man verkligen lägga på musik på någon annans dikter på det här viset. Dikterna kan ju ta en helt annan form än den som var avsedd från början. Men samtidigt laddade den här musiken - komponerad av vem? - dikterna på ett oslagbart sätt, så jag bestämde att det fick man nog.
Jag lyckades inte hitta någon svensk inspelning av Szymborska på YouTube till min lilla minnesruna, så det fick bli den här engelska översättningen istället, med musik av ytterligare en namnlös kompositör.
När jag väl hamnade på ögonkliniken konstaterade man efter en och en halvtimmes undersökning att jag inte hade så stora besvär att jag borde ha de problem jag hade. Det kändes som en klen tröst eftersom jag lik förbaskat hade dem. Svårt desillusionerad gick jag tillbaka till min optiker som snickarade ihop ytterligare ett par glasögon och den här gången hjälpte de!
Jag formade en religiös kult kring min optiker och sedan har jag dessutom bytt jobb. I det nya jobbet ingår det inte ett lika fanatiskt stirrande och ögonen fungerar mycket bättre, det går att läsa vanliga böcker igen, tack och lov. Men tänk om jag aldrig hade fått de här problemen, då hade jag kanske aldrig läst något av Szymborska och då hade ju livet också varit fattigare.
Kommentarer