Minnet

"Tänk vad enkelt det är att resa", tänkte jag när jag skrev det förra inlägget. "Det är bara att blunda och minnas tillbaka och så är man där igen...typ."

Sedan drog jag mig till minnes en händelse på förra frankrikeresan. Efter att vi hade checkat in på Hotell Svartskallen i Autun (Hotellet hette så: Tête Noir) satte jag mig med min anteckningsbok för att beskriva receptionen, spara miljön till någon text någon gång. Jag beskrev allt så ingående jag kunde; färgen på receptionsdisken, mönstret i golvmosaiken, gardinerna, mannen i receptionen som mös i sin mustasch och förstod så bra vad jag sa, osv. Morgonen därpå kom jag ned i en helt annan reception än den jag hade beskrivit i boken. Färgerna var helt annorlunda, mosakimönstret ett helt annat. Enligt P hade jag inte ens lyckats få rätt färg på receptionistens skjorta.

Jag hade alltså lyckats glömma hur receptionen såg ut under den tid det tog att ta sig upp för trapporna till rummet.

Så minnet är kanske inte den mest tillförlitliga reseguiden. Men det kan ju innebära att man får åka på en helt annan resa...

Men att mannen i receptionen mös i mustaschen det är jag helt säker på, så det så.

Och så här såg rummet och utsikten ut, det vet jag också bestämt.