Tystnad och självkännedom

Vad tyst det blev här då.
Ibland tar det liksom bara stopp det här bloggandet. Det känns som om man inte har någonting att säga längre.och sedan kommer det en period där man har hur mycket som helst som bara måste berättas och formuleras omgående oxh spridas till så många som möjligt.
Jag blir alltid lite nervös när det blir tyst i huvudet och undrar om det har tagit slut nu. Men egentligen är det kanske bra, eller åtminstone oundvikligt, att det blir tyst ibland.
Fast kanske är det bara självcensuren som plötsligt blivit lite starkare för att sedan trubbas av helt igen. Det är inte alltid lätt att veta vad som är vad.
 
Det gäller att lyssna på sig själv, säger man ju. Att ta signalerna på allvar. Men det är ju inte det svåra. Det svåra är att veta vad de där signalerna signalerar. Egentligen.
Detta motstånd jag känner till att gå och träna till exempel är det verkligen för att jag är förkyld eller är jag bara lat? (Igår slog jag för övrigt rekord på roddmaskinen, bara så ni vet.) 
Att det tar emot är det ett tecken på att jag ska väja och gå åt ett annat håll eller är det här en sådan där tröskel jag ska klättra över för att utvecklas och upptäcka att jag hade färdigheter som jag inte kände till.
För de är ju de där landskapen man upptäcker inom sig på andra sidan tröskeln som är vackrast, som man gläds mest åt och om man då väljer att hejda sig bara för att det känns lite besvärligt så missar man ju dem. Det gäller bara att se skillnad på de där trösklarna och på dem som finns där ivägen bara för att man inte ska ramla ned i ett stort svart hål och bryta nacken, dem man ska hejda sig inför. (Jag talar bildligt, men det begriper ni väl.)
Det handlar om självkännedom, helt enkelt.
 
Något annat det krävs lite självkännedom för att bena ut är det här med drömmarna. Vilka drömmar som är riktiga och vilka som är falska. Mark Levengood pratade om detta hos Skavlan för några säsonger sedan och jag tyckte det var så bra. Han hade trott att han drömde om att bli arkeolog tills han fick följa med en kompis som var arkeolog och gräva i leran en dag utan att hitta minsta tillstymmelse till skatt. Då insåg han att detta var en falsk dröm. Om detta var att vara arkeolog så drömde han inte alls om det.
En av mina falska drömmar är att ha en handelsträdgård. I verkligheten kan jag kan inte ens ta hand om krukväxter, och hur det går när jag ska plantera på uteplatsen har ni ju kunnat läsa om tidigare.  
 
En annan falsk dröm började röra sig å det livligaste inom mig i helgen när jag besökte Bok-Galleriet i Norrköping. Där fanns det begagnade böcker och serietidningar högt och lågt, mynt, frimärken, brev och LP skivor, tavlor och enstaka begagnade möbler. Här går att dricka kaffe och spela schack om man vill det men framför allt finns där böcker, böcker, böcker.
 ”En sådan här affär skulle man ju ha.”, tänkte jag där jag gick som i ett rus.
Trots att jag vet att jag inte alls ska stå i affär. Och det är inte bara för att jag inte kan räkna, jag skulle helt enkelt inte trivas med det.
 
Men som kund i Bok-Galleriet trivdes jag alldeles utmärkt. Till slut var jag i alla fall tvungen att hejda mig. Inte inför en tröskel men väl inför trappan ned till källarvåningen där det utlovades ännu mera böcker. Jag var redan så fullastad att jag inte kunde bära mer. Med båda händerna upptagna av att hålla i bokhögen istället för i trappräcket riskerade jag också att verkligen ramla ned och bryta nacken.
 
Bland mycket annat hittade jag här till min glädje flera böcker av Tomas Arvidsson, som skriver i mysdeckargenren om den kriminelle studierektor Bertilsson i Kalmar. Apropå tv som var bättre förr så filmatiserades flera av Arvidssons böcker på 80-talet med Björn Gustavsson (Den Björn Gustavsson som är Alfred i Emil i Lönneberga filmerna.) i rollen som studierektorn. Undrar om de också finns på dvd

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Du har alldeles rätt. Jag drömde om att bli luffare, keramiker och trädgårdsmästare när jag var ung men luffare finns ju inte längre och jag tror jag skulle ha frusit om häcken väldigt mycket. Nu luffar jag i skogen och gräver i min egen trädgård och visst har jag gått på keramikkurs och nog skulle jag kunna se mig i rollen som keramiker i någon liten verkstad på Gotland. men drömmar blir ofta bara drömmar. Livet kom liksom ivägen.

Populära inlägg