Det går upp och ned här i livet
I måndags ville jag helst sätta mig ned och grina när jag kom hem och igår var jag KUNG!
Jag försökte verkligen fokusera på det positiva i måndags; massören hade lyckats banka bort det onda i min rygg och mina ögon var mycket bättre.
(Jag har problem med att ögonen inte fokuserar som de ska (förutom att jag är närsynt. Jag är långsint också men det är en annan sak.). Det är besvärligt när man skriver och läser, vilket är vad jag sysslar med för det mesta, både hemma och på jobbet. Numera göra jag annat på jobbet också (Det händer väl att jag gör annat även hemma, för all del.) så det är lite bättre. Några gånger om året är det riktigt jäkligt och då känns det ungefär som om ögongloberna håller på att snurra sig runt varandra medan någon sågar med en skarpslipad kniv i huvudet. Så har det varit ett tag men nu är det alltså bättre.)
Så det borde väl ha varit en bra dag, i måndags, men av någon anledning skulle jag gå in på Lindex och börja prova kläder. Det ska man aldrig göra!
Fast ibland måste man ju.
Det är obegripligt hur många degiga valkar man upptäcker att man har när man står i en provhytt. Det finns liksom inte något sätt att komma undan dem, de tränger sig på från alla håll. När man sedan tycker att man har tagit till rejält i storlek på byxorna man ska prova (Jag hatar verkligen att köpa byxor!) och de ändå fastnar på halva låren... Sådant knäcker den starkaste.
Och jag veeeet att det är träna mer och äta mindre, eller åtminstone nyttigare, som gäller. Jag vill inte haaaa några förnumstiga råd, jag vill bara gnälla!
Man kan ju också tycka att det viktigare att ryggen och ögonen fungerar, att man är lite småfet har väl ingen betydelse i jämförelse.
Och det har man i så fall fullständigt rätt i.
Så igår gick jag hem från gymmet (Att jag varit där hade ingenting att göra med min traumatiska upplevelse av mig själv i Lindex provhytt, jag brukar faktiskt gå dit ett par gånger i veckan) och fullständigt flög fram.
"Jag är stor, jag är stark!" hojtade jag till P och visade mina biceps så fort jag kommit innanför dörren.
P visade ingen förvåning över att detta var samma person som så sent som ett dygn tidigare släpade sig genom hallen med all världens sorger på sina axlar och slängde en Lindex-påse i ett hörn och väste "Jag vill inte prata om det!" Han är härdad och vet att de små, triviala tingen i livet kickar iväg mitt humör som en flipperkula åt alla möjliga håll och kanter.
Han vet också att jag när jag kommer från gymmet är jag fullständigt odräglig i en timme ungefär. När jag har kommit ur duschen och sitter framför tv:n med min kvällsmacka, då brukar jag ha svårt att hålla mig vaken och är betydligt mer lätthanterad.
Detta, närmast påtända humör efter mina gymbesök har inget att göra med att jag inbillar mig att jag har gått ned en massa i vikt medan jag varit där, för det gör jag inte.
Det handlar bara om endorfiner.
Jag försökte verkligen fokusera på det positiva i måndags; massören hade lyckats banka bort det onda i min rygg och mina ögon var mycket bättre.
(Jag har problem med att ögonen inte fokuserar som de ska (förutom att jag är närsynt. Jag är långsint också men det är en annan sak.). Det är besvärligt när man skriver och läser, vilket är vad jag sysslar med för det mesta, både hemma och på jobbet. Numera göra jag annat på jobbet också (Det händer väl att jag gör annat även hemma, för all del.) så det är lite bättre. Några gånger om året är det riktigt jäkligt och då känns det ungefär som om ögongloberna håller på att snurra sig runt varandra medan någon sågar med en skarpslipad kniv i huvudet. Så har det varit ett tag men nu är det alltså bättre.)
Så det borde väl ha varit en bra dag, i måndags, men av någon anledning skulle jag gå in på Lindex och börja prova kläder. Det ska man aldrig göra!
Fast ibland måste man ju.
Det är obegripligt hur många degiga valkar man upptäcker att man har när man står i en provhytt. Det finns liksom inte något sätt att komma undan dem, de tränger sig på från alla håll. När man sedan tycker att man har tagit till rejält i storlek på byxorna man ska prova (Jag hatar verkligen att köpa byxor!) och de ändå fastnar på halva låren... Sådant knäcker den starkaste.
Och jag veeeet att det är träna mer och äta mindre, eller åtminstone nyttigare, som gäller. Jag vill inte haaaa några förnumstiga råd, jag vill bara gnälla!
Man kan ju också tycka att det viktigare att ryggen och ögonen fungerar, att man är lite småfet har väl ingen betydelse i jämförelse.
Och det har man i så fall fullständigt rätt i.
Så igår gick jag hem från gymmet (Att jag varit där hade ingenting att göra med min traumatiska upplevelse av mig själv i Lindex provhytt, jag brukar faktiskt gå dit ett par gånger i veckan) och fullständigt flög fram.
"Jag är stor, jag är stark!" hojtade jag till P och visade mina biceps så fort jag kommit innanför dörren.
P visade ingen förvåning över att detta var samma person som så sent som ett dygn tidigare släpade sig genom hallen med all världens sorger på sina axlar och slängde en Lindex-påse i ett hörn och väste "Jag vill inte prata om det!" Han är härdad och vet att de små, triviala tingen i livet kickar iväg mitt humör som en flipperkula åt alla möjliga håll och kanter.
Han vet också att jag när jag kommer från gymmet är jag fullständigt odräglig i en timme ungefär. När jag har kommit ur duschen och sitter framför tv:n med min kvällsmacka, då brukar jag ha svårt att hålla mig vaken och är betydligt mer lätthanterad.
Detta, närmast påtända humör efter mina gymbesök har inget att göra med att jag inbillar mig att jag har gått ned en massa i vikt medan jag varit där, för det gör jag inte.
Det handlar bara om endorfiner.
Kommentarer