Magkänslan igen
(Som en slags fortsättning på funderingarna kring vem man är, när man är det eller om det alltid är önskvärt att vara sig själv (se tidigare inlägg))
Man ska ju gå på den där berömda Magkänslan här i livet. Blint ska man lyda denna Magkänsla så hamnar man rätt.
Men jag tycker att det är ganska knepigt det där. Det har jag skrivit om tidigare, faktum är att magkänslan är en av mina gamla käpphästar (och medan jag skriver detta känner jag (i magen?) att jag borde slå upp uttrycket "käpphäst" för att ta reda på om det verkligen är en käpphäst det här med magkänslan, om jag använder uttrycket rätt. Jag känner att jag skulle behöva en uppslagsbok, eller motsvarande nätvariant, för uttryck; varifrån de kommer och hur de ska användas. Ni får gärna tipsa mig om det finns något sådant.)
Nå, i alla fall; ett av mina "återkommande teman" är detta med magkänslan och när man ska lyssna på den och när man inte ska det. Till exempel när något tar emot något alldeles vansinnigt ska man verkligen väja för det då och gå åt ett annat håll, eller är det något man helt enkelt måste ta sig igenom för att utvecklas istället för att stagnera?
Jag menar, om jag inte hade gjort sådant som kändes otäckt, jobbigt eller till och med tråkigt ibland så hade jag inte kommit särskilt långt här i livet. Jag är av naturen en både rädd och lat människa och det är en direkt farlig kombination som man måste bekämpa med alla medel.
Men hur vet man att det är just vid det här tillfället man ska ignorera den där skenbart allvetande magen?
Härom veckan, till exempel, var jag på väg till jobbet och mådde inte särskilt bra. Jag mådde illa, hade ont i huvudet och kände mig yr. Magkänslan sa mig att jag egentligen borde vända och gå hem men jag tänkte att det här går över när jag kommer fram, jag tar mig i kragen och rycker upp mig så blir det bra. Det slutade med att min kollega fick skjutsa mig hem och jag blev sängliggande i två dagar. Här borde jag alltså ha lyssnat på Magkänslan.
Men de här gångerna det är fel då? Fast då kanske det inte är magen som talar utan någon annan kroppsdel. Bakfoten, kanske.
Jag vet inte riktig var den där bakfoten sitter men jag tror att det är den som får mig att vricka foten och ramla raklång mitt i gatan med jämna mellanrum.
Man ska ju gå på den där berömda Magkänslan här i livet. Blint ska man lyda denna Magkänsla så hamnar man rätt.
Men jag tycker att det är ganska knepigt det där. Det har jag skrivit om tidigare, faktum är att magkänslan är en av mina gamla käpphästar (och medan jag skriver detta känner jag (i magen?) att jag borde slå upp uttrycket "käpphäst" för att ta reda på om det verkligen är en käpphäst det här med magkänslan, om jag använder uttrycket rätt. Jag känner att jag skulle behöva en uppslagsbok, eller motsvarande nätvariant, för uttryck; varifrån de kommer och hur de ska användas. Ni får gärna tipsa mig om det finns något sådant.)
Nå, i alla fall; ett av mina "återkommande teman" är detta med magkänslan och när man ska lyssna på den och när man inte ska det. Till exempel när något tar emot något alldeles vansinnigt ska man verkligen väja för det då och gå åt ett annat håll, eller är det något man helt enkelt måste ta sig igenom för att utvecklas istället för att stagnera?
Jag menar, om jag inte hade gjort sådant som kändes otäckt, jobbigt eller till och med tråkigt ibland så hade jag inte kommit särskilt långt här i livet. Jag är av naturen en både rädd och lat människa och det är en direkt farlig kombination som man måste bekämpa med alla medel.
Men hur vet man att det är just vid det här tillfället man ska ignorera den där skenbart allvetande magen?
Härom veckan, till exempel, var jag på väg till jobbet och mådde inte särskilt bra. Jag mådde illa, hade ont i huvudet och kände mig yr. Magkänslan sa mig att jag egentligen borde vända och gå hem men jag tänkte att det här går över när jag kommer fram, jag tar mig i kragen och rycker upp mig så blir det bra. Det slutade med att min kollega fick skjutsa mig hem och jag blev sängliggande i två dagar. Här borde jag alltså ha lyssnat på Magkänslan.
Men de här gångerna det är fel då? Fast då kanske det inte är magen som talar utan någon annan kroppsdel. Bakfoten, kanske.
Jag vet inte riktig var den där bakfoten sitter men jag tror att det är den som får mig att vricka foten och ramla raklång mitt i gatan med jämna mellanrum.
Kommentarer
Du kommer alltid med så kluriga och tänkvärda inlägg så jag blir varm om hjärtat hela dagen. Ska du vara med i LitteraturMagazinets skrivarkurs eller skrivarsida eller vad de kallar det? Kul verkar det vara i alla fall.
Kram!
Kram på dig
Jo, Skatan jag hade ju tänkt mig att jag skulle vara med där i LitterturMagazinets skrivarkur, för det verkar ju kul, som du säger. Men nu vet jag inte riktig hur jag ska hinna med, men vi få väl se...