Föraktad egoistisk, omogen karriärist skriver...

Innan jag började med mitt Pilcher-maraton stressläste  jag igenom boken Ingens mamma eftersom det var snabblåning och lång kö i reserveringslistan.
    Visst är det bra att det kommer en bok om detta med frivillig barnlöshet, att man talar om det, att det kan vara ett godkänt alternativ, men samtidigt genomsyras den här boken av en känsla som är lite släkt med det här med offerrollen som jag skrev om för något inlägg sedan. Vi frivilligt barnfria känner oss så utsatta för småbarnsföräldrarnas förakt, så ifrågasatta och så missgynnade på våra arbetsplatser.
    Sedan läser jag artiklar i olika tidningar om boken där småbarnsföräldrarna känner sig ifrågasatta och utsatta för de frivilligt barnfrias förakt.
   Vad är det egentligen för fel på oss? Varför måste någon med nödvändighet föraktas hela tiden? Varför måste vi anse oss föraktade bara för att någon annan tycker något annat. Det finns väl plats för båda varianterna. Du har valt att skaffa barn, jag har valt att inte göra det. Fine.
    Men jag tycker gott man kan kosta på sig att göra medvetna val i båda fallen.

Sanningen är den att jag faktiskt inte känt mig så vansinnigt ifrågasatt i mitt val. Visst, jag har fått frågan varför? vid många tillfällen, folk har oroat sig för att jag ska ångra mig osv. Men det har liksom inte stört mig att de frågat. Jag har också upplevt det som att de flesta har respekterat mitt val. Om de sedan gör en massa analyser för sig själva om vad det kommer sig att jag inte vill ha barn så står det dem väl fritt.
Egoistiska, omogna karriärister - det är ju sådana vi anses vara vi frivilligt barnfria, om man nu får tro Ingens mamma. 
Karriärist tror jag inte att många som har träffat mig inbillar sig att jag är.
Egoist har jag inte blivit kallad rakt i ansiktet, ännu i alla fall. Däremot har jag kallat mig detta själv en gång på den tiden då jag trodde att jag borde ha en förklaaaaring till att jag inte ville ha barn. Roligt nog blev jag direkt  motsagd av just en småbarnsmor:
"Det där har jag hört förr men det tror jag inte på! Är det något man skaffar sig av egoism så är det väl barn!"
Och de som skaffar barn av pliktkänsla för samhällets bevarande och mänsklighetens fortlevnad är nog försvinnande få, det tror jag faktiskt... På högstadiet hade vi ett ämne som hette Barnkunskap och på det första uppslaget i boken fanns en lista över orsaker till att man skaffar barn, man hade frågat blivande föräldrar om saken. Topp tre på listan låg skälet "att ha något att leva för". Jag minns att jag redan då tänkte att det var ett tungt ansvar att lägga på ett barn.
Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte skulle vara egoistisk i mitt val att inte skaffa barn. Det är klart att det handlar om att jag vill äga min tid själv. Men jag tror inte att det med nödvändighet innebär att jag är mer egoistisk än småbarnsföräldern.
Är jag omogen då? För att svara på det känner jag att jag borde göra en analys av vad det innebär att vara mogen. Men det går nog att mogna på lite olika sätt. Tror jag, tralala...