Klirr
Det är ett olycksbådande klirr. Som när man står högst upp
på en byggnadsställning och hör att en mutter längre ned i ställningen lossnar
och slår i marken. Så är det när man får ett besked om att någon som var med
och byggde den där ställningen, formade barndomen och därmed den man är idag,
har dött.
Astrid Lindgren, Lena Nyman, Per Oscarsson och Allan Edwall.
Och nu senast Brasse Brännström.
Med de här människorna är det ju så att själva ställningen
ändå håller. Deras verk finns ju alltid kvar, det de gjorde för att ta plats i
min barndom.
Men det där klirret…
Kommentarer