När det gröna ljuset bleknar

Så hette en text som jag hittade bland en massa papper om Bourgogne-boken. Så här lyder den:

”När vi kommer hem ska jag ta itu med det där Bourgogne-skrivprojektet som har legat så många år. Då ska jag röja upp i det där ordmoraset och äntligen få det färdigt.”
  Så tänker jag varje år precis innan vi åker och under resan.  För då borde jag ju verkligen vara inspirerad, när jag har det så nära, när jag nästan är i det.  Det gröna ljuset i färskt minne. Jag ska hålla kvar det gnistrande genom att skriva om det.
 Men det är inte så det fungerar. Det låter sig helt enkelt inte göras. Jag vet ju det, det gröna ljuset låter sig inte fångas, inte hållas fast.
När jag kommer hem från Bourgogne är jag som en nyskild, som någon som just lämnat en nära anhörig utan att veta om jag någonsin ska få se denna anhörige igen. Det är sorg i sitt känsligaste skede.
Att börja skriva om Bourgogne i det tillståndet är som att peta i ett öppet sår. Ett öppet, djupt och blödande sår.
Jag orkar inte tala om det. Jag orkar inte tänka på det.
Jag har nog med att orka att inte var där. Inte vara i Bourgogne.
Sår måste lämnas i fred för att de ska läka.

Att komma hem är att inse att allt är som det alltid har varit och ingenting är som i Bourgogne.
Det är en insikt som slår till golvet. Inget grönt ljus kan gnistra under sådana omständigheter.
 Det är en process att gå igenom.
Det är inget annat att göra än att låta det gröna ljuset sakta blekna inom mig. Att släppa taget och låta det gå, för det gör det ändå.
Då, då först är det dags, är det möjligt att med svart bokstäver på vit botten börja återkalla minnet av det.


Det låter kanske en aning patetiskt, men lite så var det. Den här gången känner jag mig inte alls nyskild. Den här gången känner jag mig faktiskt inspirerad. Jag har haft planeringen med mig och bläddrat i under tiden. Den får mig alltid att tänka på vad en pizzabagare sa till min före detta kollega när han ville bjuda henne på sin mat:
"Det är inte så bra men det är inte så dåligt heller." Jag fnissar alltid lite för mig själv när jag tänker på det där. Det stämmer lite med hur jag känner inför boken ibland. Ibland är det genialt och ibland tänker jag kasta det. Men, och jag vet att jag har sagt det här förr, nu är det dags att spika ihop den här förbaskade boken.



Kommentarer

skogsnuvan sa…
JAJAJAJA...sätt igång. Jag har väntat så länge på den och jag är helt säker på att den kommer att bli jättebra. Du skriver ju så målande och fint och det kan inte vara så mycket kvar nu eller????? Tänk att kunna säga att man skrivit en bok. Det är något att vara stolt över det.
annannan sa…
Du tror inte att du som bonus skulle kunna få ut boken "en bok om att inte skriva en bok om Borgougne"? Jag som inte är så intresserad av Borgougne men av människor och våra svårigheter med livet och oss själva (väljer Sommar-pratare efter sannolikheten att de kommer att tala om misslyckanden respektive framgång - de senare skyr jag numera som pesten) skulle definitivt snarare köpa den än själva Borgougne-boken.
Skatan sa…
Jag säger som Skogsnuvan: JAJAJAJA ...

Jag och Skogsnuvan måste få bli bland de första som får bläddra i de allra första exemplaren och läsa och tycka om ... för det vet jag redan att jag kommer göra. Tycka om!

Kram!

Populära inlägg