När det gröna ljuset bleknar
Så hette en text som jag hittade bland en massa papper om Bourgogne-boken. Så här lyder den:
”När vi kommer hem ska jag ta itu med det där Bourgogne-skrivprojektet
som har legat så många år. Då ska jag röja upp i det där ordmoraset och
äntligen få det färdigt.”
Så tänker jag varje
år precis innan vi åker och under resan. För då borde jag ju verkligen vara inspirerad,
när jag har det så nära, när jag nästan är
i det. Det gröna ljuset i färskt
minne. Jag ska hålla kvar det gnistrande genom att skriva om det.
Men det är inte så
det fungerar. Det låter sig helt enkelt inte göras. Jag vet ju det, det gröna
ljuset låter sig inte fångas, inte hållas fast.
När jag kommer hem från Bourgogne är jag som en nyskild, som
någon som just lämnat en nära anhörig utan att veta om jag någonsin ska få se
denna anhörige igen. Det är sorg i sitt känsligaste skede.
Att börja skriva om Bourgogne i det tillståndet är som att
peta i ett öppet sår. Ett öppet, djupt och blödande sår.
Jag orkar inte tala om det. Jag orkar inte tänka på det.
Jag har nog med att orka att inte var där. Inte vara i
Bourgogne.
Sår måste lämnas i fred för att de ska läka.
Att komma hem är att inse att allt är som det alltid har
varit och ingenting är som i Bourgogne.
Det är en insikt som slår till golvet. Inget grönt ljus kan
gnistra under sådana omständigheter.
Det är en process att
gå igenom.
Det är inget annat att göra än att låta det gröna ljuset
sakta blekna inom mig. Att släppa taget och låta det gå, för det gör det ändå.
Då, då först är det dags, är det möjligt att med svart
bokstäver på vit botten börja återkalla minnet av det.
Kommentarer
Jag och Skogsnuvan måste få bli bland de första som får bläddra i de allra första exemplaren och läsa och tycka om ... för det vet jag redan att jag kommer göra. Tycka om!
Kram!