Bestråla mig!
Numera surfar vi trådlöst hemma.
Det kanske låter lite efterblivet att vi inte har börjat med det förrän nu, men jag har varit lite tveksam till det här med strålningen.
I En komikers uppväxt vill inte Juhas mamma att de ska gå framför fjärrkontrollen för "man vet aldrig vad som strålar ut ur en sådan där makapär". Och det kan man ju skratta åt idag.
När debatten om den skadliga strålningen från mobiltelefonerna var som mest igång himlade jag med ögonen och tyckte att det var typiskt svenskt särkerhetshysteri. Tills jag höll mobilen mot radion som mer eller mindre skrek av smärta, eller i alla fall blev klart störd, och insåg att det faktiskt strålade ut något ur en sådan där makapär.
Strålningen från routern har vi inte diskuterat så mycket i medierna, tycker jag. Den har jag känt mig betydligt mer orolig över än så väl fjärrkontroll som mobil. För att bli utsatt för strålningen av en mobil måste man ju hålla den mot huvudet (eller?) medan wifi-strålningen finns runt omkring dig hela tiden, du lever i den. Bestrålas av den hela tiden.
"Bestråla mig!" sjunger Peter LeMarc i en låt, men jag tror inte att det är samma sorts strålning som strömmar ut från router-makapären. För det måste ju vara störande. Den borde ju störa mottagligheten för andra typer av strålning som är mycket mer hälsosam, livsuppehållande till och med, som strålningen från själva jorden, liksom.
Därför har jag alltså varit lite tveksam. Men så gjorde vår bostadsrättsföreningen en bra deal och numera ingår bredbandsuppkopplingen i månadsavgiften. Det innebär att vi båda kan surfa på våra datorer och mobiltelefoner här hemma utan att det kostar någonting extra. Det är som vanligt girigheten som styr.
Och det faktum att jag på det här sättet kan surfa hur mycket som helst utan att tänka på att min "tilldelning" kommer att ta slut, som på mitt gamla mobila bredband. Tanken på att jag kan titta på Goda grannar på Öppet arkiv dygnet runt gör mig nästan yr av lycka. (Vilken kanske i sig är oroväckande.)
Det är som med pommes frites; man vet att det är onyttigt men man äter ändå för det är gott. En kortsiktig njutning som man för betala för på sikt.
Om ni upptäcker att jag utelämnar alla mjuka vokaler när jag skriver här om en månad eller två så beror det alltså på wifi-strålningen.
Det kanske låter lite efterblivet att vi inte har börjat med det förrän nu, men jag har varit lite tveksam till det här med strålningen.
I En komikers uppväxt vill inte Juhas mamma att de ska gå framför fjärrkontrollen för "man vet aldrig vad som strålar ut ur en sådan där makapär". Och det kan man ju skratta åt idag.
När debatten om den skadliga strålningen från mobiltelefonerna var som mest igång himlade jag med ögonen och tyckte att det var typiskt svenskt särkerhetshysteri. Tills jag höll mobilen mot radion som mer eller mindre skrek av smärta, eller i alla fall blev klart störd, och insåg att det faktiskt strålade ut något ur en sådan där makapär.
Strålningen från routern har vi inte diskuterat så mycket i medierna, tycker jag. Den har jag känt mig betydligt mer orolig över än så väl fjärrkontroll som mobil. För att bli utsatt för strålningen av en mobil måste man ju hålla den mot huvudet (eller?) medan wifi-strålningen finns runt omkring dig hela tiden, du lever i den. Bestrålas av den hela tiden.
"Bestråla mig!" sjunger Peter LeMarc i en låt, men jag tror inte att det är samma sorts strålning som strömmar ut från router-makapären. För det måste ju vara störande. Den borde ju störa mottagligheten för andra typer av strålning som är mycket mer hälsosam, livsuppehållande till och med, som strålningen från själva jorden, liksom.
Därför har jag alltså varit lite tveksam. Men så gjorde vår bostadsrättsföreningen en bra deal och numera ingår bredbandsuppkopplingen i månadsavgiften. Det innebär att vi båda kan surfa på våra datorer och mobiltelefoner här hemma utan att det kostar någonting extra. Det är som vanligt girigheten som styr.
Och det faktum att jag på det här sättet kan surfa hur mycket som helst utan att tänka på att min "tilldelning" kommer att ta slut, som på mitt gamla mobila bredband. Tanken på att jag kan titta på Goda grannar på Öppet arkiv dygnet runt gör mig nästan yr av lycka. (Vilken kanske i sig är oroväckande.)
Det är som med pommes frites; man vet att det är onyttigt men man äter ändå för det är gott. En kortsiktig njutning som man för betala för på sikt.
Om ni upptäcker att jag utelämnar alla mjuka vokaler när jag skriver här om en månad eller två så beror det alltså på wifi-strålningen.
Kommentarer
Kram!