Hur man undviker att känna frid

Jag har en spellista på Spotify som heter Vila. När jag lyssnar på den känner jag mig alltid lite frustrerad. Jag har alltid varit smått besatt av att kategorisera och sortera; kassettband, när sådana fanns, böcker, filer i datorn, inlägg på bloggen osv. Det finns ständigt stora sorteringsprojekt på gång hos mig och aldrig har jag rott dem i hamn, aldrig har jag nått den stora, totala överblicken över tingen, vilket för mig torde motsvara ett Nirvana. Hos mig är det ständiga sökandet utbytt mot ett ständigt sorterande.

Vila är en spellista som jag har tänkt att jag ska lyssna på för att slappna av och känna det där inre lugnet som jag ständigt strävar efter att finna (utöver den totala ordningen). Men här sitter jag nu och är mest irriterad. Listan är inte komplett. För att den ska bli komplett måste jag nämligen lyssna igenom varenda låt som finns på Spotify och fundera över om den är tillräckligt avslappnande för att passa i min lista. Det är så den här sjukdomen tar sig uttryck.

Ett grepp jag har tänkt ut för att nå det här inre lugnet, förutom att lyssna på avslappnande musik, är att, åtminstone på min fritid, försöka göra en sak i taget. Jag ska till exempel inte ha femtioelva olika flikar uppe när jag surfar (för tillfället har jag bara fyra men målet är alltså en i taget.) Hur som helst så försöker jag nu att anamma detta knep och lämnar spellistan Vila åt sitt öde och spelar här en av sångerna som finns med på den.