Sarkasm, lyrik och allmän förtvivlan

Någonstans, jag har naturligtvis glömt var, har jag läst att idag, den 24 mars, kommer Bodil Malmstens nya dikt Det här är hjärtat ut. Efter jobbet går jag därför till bokhandeln för att köpa den. Den är en rent ironisk handling för jag tror inte att den kommer att finnas där. I mitt huvud formulerar jag redan ett blogginlägg drypande av sarkasm om litteraturutbudet i den här staden. 

Jag börjar leta i den främre delen av butiken; jag menar Bodil Malmsten är ju faktiskt en säljande författare. Men här huserar det som är kvar av bokrean. Jag fortsätter innåt, irrar bland alla kändisars kokböcker och självbiografier, reselitteratur, böcker om ABBA och Roxette och så kallade presentböcker (Är det böcker som man bara ger bort men ingen läser?). Jag svänger runt hyllhörn, efter hyllhörn. Jag hittar ingen lyrikavdelning i den här bokhandeln.

Jag hittar ingen lyrikavdelning.

Kanske beror det på att jag har varit hos naprapaten idag och fått nacken knäckt som gör att jag är lite extra känslig, för detta att jag inte hittar någon lyrikavdelning gör mig panikslagen. 
Lyriken dör och jag kan ingenting göra. Jag tror att det är viktigt med lyrik, att detta att allt färre läser lyrik är allvarlig. Det är ett tecken på att mänskligheten håller på att förvandlas på ett skrämmande sätt. Värderingar förskjuts åt ett oroväckande håll.  Jag har skrivit om det här tidigare
Jag har beslutat att själv skriva mer lyrik, om inte av något annat skäl, så för min egen hälsas skull. 

När jag tröttnat på att irra omkring i bokhandeln och blir allt mer upprörd frågar jag ett butiksbiträde som står och sorterar suddgummin i olika lådor:
"Bodil Malmstens nya, har ni fått in den?"
Biträdet svarar inte, ser inte på mig men ger sig iväg bortåt i butiken. Eftersom jag inte känner någon som tycker att jag ser särskilt skräckinjagande ut förutsätter jag att hon inte flyr ifrån mig utan faktiskt ska hämta boken. 
   Längst bort, längst ned på en hylla ligger den. Ett enda exemplar av Det här är hjärtat. Jag undrar hur många som gått åt under dagen, för inte kan de väl ha nöjt sig med att ta hem ett enda exemplar? Biträdet tar upp boken och räcker den, utan ett ord till mig. Jag blir stående framför hyllan ifråga i stum förundrad över att boken faktiskt fanns. Så inser jag att detta är lyrikavdelningen: Ett hyllplan på en halvmeter, längst ned. Några enstaka volymer ligger på hyllan; Tranströmer och någon antalogi. Det fanns alltså en lyrikavdelning men dess utseende gör mig inte lugnare. I ett fast, men ändå ömt grepp, som om den vore något ytterst sällsynt och utrotningshotat, bär jag Bodils gröngula, lilla bok till kassan. 

"Fick du tag i den!" säger P förvånat i telefon när jag ringer och rapporterar min jaktlycka. 
"Ja, de hade ju inte skyltat med den direkt." muttrar jag, för har jag bestämt mig för att vara sarkastisk så har jag. 
"Ja, men den fanns ju!"

Och den fanns. Den fanns faktiskt. Trots allt så slår lyrikhjärtat ännu ett tag i form av en dikt om sorg och förlust, så passande. Jag ska läsa den nu och släppa sarkasmen. Sarkasm är nästan lika förrödande som lyrikbrist. 



Kommentarer

skogsnuvan sa…
Dikter är väl kanske inte inne just nu. Hörde Skatan berätta om den här diktboken och skulle också vilja läsa den även om jag inte är så förtjust i den där människans skrivande. Tycker mest att hon är lite knepig och har svårt att förstå hur hon tänker men läsa den skulle jag vilja göra. Få väl se om vårt bibliotek har den

Populära inlägg