Kvinnodagen, tro och ouppnåeliga drömmar.
Det är internationella kvinnodagen idag. Den dagen brukar jag tänka på min gammelmoster Eva. Jag var bara fem eller sex år när hon dog och det enda riktigt starka, egna minne jag har av henne är när hon fick ett jätteastmaanfall hemma hos oss och hennes bror och mamma släpade ut henne på trappan så att hon skulle få luft.
Hon var troende och jag har ärvt hennes bibel och understrykningarna i den med anilinpenna. Det kom en väckelsepredikant till trakten när hon var ung och han lyckades tydligen väcka henne ordentligt. Han kallade till sig flera av traktens flickor för enskilda samtal (!), den här predikanten. Evas syster blev kallad och kom hem från mötet storgråtande. Vad hon varit med om kan man bara gissa sig till, för det verkar inte som om någon där hemma brydde sig om att ta reda på vad som hänt. Hur är det möjligt, tänker jag. Hur kan en ung dotter komma hem till sin familj gråtande efter ett möte med en främmande karl utan att något gör något? Eller frågar något. Hon hade ju fyra bröder, kunde inte någon av dem ha gått och tryckt upp den där predikanten mot väggen och undrat vad i helvete han gjort med deras syster.
Fast kanske gjorde de det. Historien har återberättats för mig av dem som inte heller var med utan också fått den återberättad för sig och att några åtgärder finns inte med i den kanske bara är ett berättartekniskt fel.
Gammelmoster Eva blev hur som helst inte kallad till något enskilt samtal och behöll därmed sin tro livet ut.
Det har berättats för mig att hon drömde om att flytta till "stan" och försörja sig på att sy åt folk. Men eftersom hon var den enda av systrarna som inte blev gift, föll det på hennes lott att sköta hushållet åt fadern och de tre ogifta bröderna. Och det är klart att hade hon blivit gift hade hon inte heller blivit någon sömmerska, då hade hon blivit hemmafru.
Förutom att tänka på min gammelmosters levnadsöde ägnar jag kvinnodagen åt att tvätta och färga håret;"kvinnosysslor". Men ändå, de ouppnåeliga drömmarna ter sig rätt olika för oss, så något har trots allt hänt,
Hon var troende och jag har ärvt hennes bibel och understrykningarna i den med anilinpenna. Det kom en väckelsepredikant till trakten när hon var ung och han lyckades tydligen väcka henne ordentligt. Han kallade till sig flera av traktens flickor för enskilda samtal (!), den här predikanten. Evas syster blev kallad och kom hem från mötet storgråtande. Vad hon varit med om kan man bara gissa sig till, för det verkar inte som om någon där hemma brydde sig om att ta reda på vad som hänt. Hur är det möjligt, tänker jag. Hur kan en ung dotter komma hem till sin familj gråtande efter ett möte med en främmande karl utan att något gör något? Eller frågar något. Hon hade ju fyra bröder, kunde inte någon av dem ha gått och tryckt upp den där predikanten mot väggen och undrat vad i helvete han gjort med deras syster.
Fast kanske gjorde de det. Historien har återberättats för mig av dem som inte heller var med utan också fått den återberättad för sig och att några åtgärder finns inte med i den kanske bara är ett berättartekniskt fel.
Gammelmoster Eva blev hur som helst inte kallad till något enskilt samtal och behöll därmed sin tro livet ut.
Det har berättats för mig att hon drömde om att flytta till "stan" och försörja sig på att sy åt folk. Men eftersom hon var den enda av systrarna som inte blev gift, föll det på hennes lott att sköta hushållet åt fadern och de tre ogifta bröderna. Och det är klart att hade hon blivit gift hade hon inte heller blivit någon sömmerska, då hade hon blivit hemmafru.
Förutom att tänka på min gammelmosters levnadsöde ägnar jag kvinnodagen åt att tvätta och färga håret;"kvinnosysslor". Men ändå, de ouppnåeliga drömmarna ter sig rätt olika för oss, så något har trots allt hänt,
Kommentarer