De vackra och De oemotståndliga

I städivern bland utkasten i bloggarkivet hittar jag ett påbörjat inlägg om bokomslag. Jag hade plockat ut de fyra vackraste omslagen jag för ögonblicket kunde komma på. Det är omslagen här ovan. Vi kan väl konstatera att jag är ganska svag för sepia och svartvitt. Sanningen att säga kan man lura mig ganska lätt med ett sepiafärgat omslag. En bok med ett sepiafärgat omslag måste ju ha ett intressant och välskrivet innehåll. Eller?
Nu tycker jag väldigt mycket om de fyra ovanstående böckerna. Om jag inte hade tyckt om böckerna kanske jag inte hade tyckt att omslagen var så vackra, jag vet inte. Eller också har jag rätt i min fördom att sepiafärgade böcker är bra böcker.

Omslagen nedan hör till en annan kategori: De oemotståndliga. De är inte särskilt vackra, kan jag tycka men gemensamt för dem är att jag inte kunde lämna biblioteket utan dem, när jag väl fått syn på dem. Jag tror nog att jag skulle kunna passera en sepiafärgad bok och lämna kvar den, men de här, det bara gick inte. Särskilt intressant tycker jag att det är när det gäller Paul Austers bok eftersom den handlar om en man som inte kan lämna en pappershandel utan en anteckningsbok med ett lysande blått omslag.
Som en "ask i en ask"-upplevelse.