I lagerrensningen fann jag lera
Under rubriken utkast här i mitt bloggverktyg låg det inte mindre än 16 halvfärdiga inlägg. Jag är lite i städartagen och har renast kyl, frys och garderober och nu har turen kommit till bloggutkasten.
I städningen hittade jag nedan utkast från förra sommaren.
Jag sitter och knåpar med ett kapitel i Bourgogneboken. Det är ett kapitel som ska handla om Jesu huvud, högmodiga hertigar och utreda vad som är hädelse. Tunga grejer, alltså. Jag får ingen fason på det och det får mig att tänka på den där förskräckliga keramikkoppen som jag gjorde i tummteknik på keramikkursen i Uppsala. "Väggarna" i koppen var minst en centimeter tjocka och knögliga och fula. Jag brände denna otympliga lerklump och glaserade den i en vacker mörkblå färg. Så här i efterhand undrar jag varför jag över huvud taget brydde mig om att göra mig det besväret. Framför allt undrar jag varför jag inte gjorde mig besväret att tumma vidare på muggen tills väggarna var tunna och varför jag inte jämnade ut leran så att den blev fin och slät. Det hade ju varit fullt möjligt. Då hade jag haft en mugg jag kunde dricka ur. Kanske inte den vackraste av muggar, men en fullt användbar. Bara för att fullfölja mitt märkliga beteende med den här muggen så hade jag kvar den länge, genom ett par flyttar innan jag till slut bestämde mig för att kassera den. Jag försökte aldrig dricka ur den.
Den där koppen blev ett monument över en av mina inte särskilt vackra egenskaper.
Varför tänker jag på gamla misslyckade keramikalster när jag ska skriva om Bourgogne?
Det var nog författarcoachen Ann Ljungberg som gjorde jämförelsen med skrivande som att knåda lera, att det var viktigt att skriva, att ibland skriva på något annat än det som är det stora projektet, bara för att knåda leran, så att säga. Ju mer man knådar och övar sitt språk desto säkrare blir det. Varje novell blir kanske inte den bästa, ungefär som att kermikmuggarna man gjorde på kursen inte alltid är de vackraste, men för varje kopp har man lärt sig något.
Så jag knådar på mitt kapitel om Jesu huvud, högmodiga hertigar och frågan om vad som är hädelse. Även om det för tillfället mest blir skräp av det.
Vad jag lärt mig av min klumpiga kopp är att man inte ska slarva över saker och ting. De blir både fula och oanvändbara.
I städningen hittade jag nedan utkast från förra sommaren.
Jag sitter och knåpar med ett kapitel i Bourgogneboken. Det är ett kapitel som ska handla om Jesu huvud, högmodiga hertigar och utreda vad som är hädelse. Tunga grejer, alltså. Jag får ingen fason på det och det får mig att tänka på den där förskräckliga keramikkoppen som jag gjorde i tummteknik på keramikkursen i Uppsala. "Väggarna" i koppen var minst en centimeter tjocka och knögliga och fula. Jag brände denna otympliga lerklump och glaserade den i en vacker mörkblå färg. Så här i efterhand undrar jag varför jag över huvud taget brydde mig om att göra mig det besväret. Framför allt undrar jag varför jag inte gjorde mig besväret att tumma vidare på muggen tills väggarna var tunna och varför jag inte jämnade ut leran så att den blev fin och slät. Det hade ju varit fullt möjligt. Då hade jag haft en mugg jag kunde dricka ur. Kanske inte den vackraste av muggar, men en fullt användbar. Bara för att fullfölja mitt märkliga beteende med den här muggen så hade jag kvar den länge, genom ett par flyttar innan jag till slut bestämde mig för att kassera den. Jag försökte aldrig dricka ur den.
Den där koppen blev ett monument över en av mina inte särskilt vackra egenskaper.
Varför tänker jag på gamla misslyckade keramikalster när jag ska skriva om Bourgogne?
Det var nog författarcoachen Ann Ljungberg som gjorde jämförelsen med skrivande som att knåda lera, att det var viktigt att skriva, att ibland skriva på något annat än det som är det stora projektet, bara för att knåda leran, så att säga. Ju mer man knådar och övar sitt språk desto säkrare blir det. Varje novell blir kanske inte den bästa, ungefär som att kermikmuggarna man gjorde på kursen inte alltid är de vackraste, men för varje kopp har man lärt sig något.
Så jag knådar på mitt kapitel om Jesu huvud, högmodiga hertigar och frågan om vad som är hädelse. Även om det för tillfället mest blir skräp av det.
Vad jag lärt mig av min klumpiga kopp är att man inte ska slarva över saker och ting. De blir både fula och oanvändbara.
Kommentarer