Att tillvarata tillvarons sandkorn
Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det.
Det är titeln på Marie Lundquists nya bok. Jag har ännu inte läst något av Lundqvist men det kan kanske vara dags nu.
I senaste numret av Vi Läser beskriver hon "enradingen" som ett sätt att lyfta ut detaljen ur helheten och närsynt betrakta ett av alla dessa sandkorn som tillvaron består av.
Det är inte bara enradingen som ägnar sig åt detta närsynta betraktande av tillvaron inser jag sedan jag börjat på del tre av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Proust är en mästare just detta. Men här är det inte tal om enradingar, inte. Här handlar det om långa, ringliga meningar att tappa bort sig i, drygt 600 tättskrivna sidor med nästan ingen kapitel- eller styckeindelning av ingående granskande av de där små sandkornen som vi bara trampar vidare över i det vardagliga livet.
Det är just detta jag älskar med Proust, det och humorn, att han kan ägna hela sidor åt hur ljuset faller över ett kyrktorn eller en trädgren. Det är sådan jag tycker att litteraturen ska vara: ett slags upphöjande av livet och vardagen, ett synliggörande av hur fantastiskt och mirakulöst det är. Om det sker i en rad eller 20 000 spelar inte så stor roll.
Det slår mig också att Proust berättarjag lever sitt liv på det där sättet som jag, efter varje semester, försöker applicera på mitt eget liv: att uppmärksamma tillvarons beståndsdelar och vardagstrivialiteter och betrakta dem som så intressanta och viktiga som de faktiskt är. Seriös sandkornsskådning, alltså. Av någon anledning går det bäst att sandkornsskåda under en semesterresa, det är betydligt svårare att lyckas med det en vanlig arbetsdag. Det är kanske därför Proust-jaget lyckas så bra med det, han behöver ju inte arbeta.
Trots att han lever som jag skulle önska upplever jag honom ändå som en ganska patetisk och synnerligen världsfrånvänd person, just för att han plockar upp de allra minsta och till synes obetydliga sandkornen och vrider och vänder på dem och funderar kring dem in i absurdum, precis så där som jag menar att man ska. Här får det mig att småfnissa och himla med ögonen.
Är slutsatsen av detta att för att vara världstillvänd och anpassad till verkligheten måste man titta på den med skygglappar eller tunnelseende?
Det är titeln på Marie Lundquists nya bok. Jag har ännu inte läst något av Lundqvist men det kan kanske vara dags nu.
I senaste numret av Vi Läser beskriver hon "enradingen" som ett sätt att lyfta ut detaljen ur helheten och närsynt betrakta ett av alla dessa sandkorn som tillvaron består av.
Det är inte bara enradingen som ägnar sig åt detta närsynta betraktande av tillvaron inser jag sedan jag börjat på del tre av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Proust är en mästare just detta. Men här är det inte tal om enradingar, inte. Här handlar det om långa, ringliga meningar att tappa bort sig i, drygt 600 tättskrivna sidor med nästan ingen kapitel- eller styckeindelning av ingående granskande av de där små sandkornen som vi bara trampar vidare över i det vardagliga livet.
Det slår mig också att Proust berättarjag lever sitt liv på det där sättet som jag, efter varje semester, försöker applicera på mitt eget liv: att uppmärksamma tillvarons beståndsdelar och vardagstrivialiteter och betrakta dem som så intressanta och viktiga som de faktiskt är. Seriös sandkornsskådning, alltså. Av någon anledning går det bäst att sandkornsskåda under en semesterresa, det är betydligt svårare att lyckas med det en vanlig arbetsdag. Det är kanske därför Proust-jaget lyckas så bra med det, han behöver ju inte arbeta.
Trots att han lever som jag skulle önska upplever jag honom ändå som en ganska patetisk och synnerligen världsfrånvänd person, just för att han plockar upp de allra minsta och till synes obetydliga sandkornen och vrider och vänder på dem och funderar kring dem in i absurdum, precis så där som jag menar att man ska. Här får det mig att småfnissa och himla med ögonen.
Är slutsatsen av detta att för att vara världstillvänd och anpassad till verkligheten måste man titta på den med skygglappar eller tunnelseende?
Kommentarer