Bubblor av guld, colombianska sånger och stunder av Pärt

För ett par dagar sedan lyssnade jag på vår nya kardinal Anders Arborelius sommarprat . Det här med klosterlivet har alltid fascinerat mig. Inte så att jag har känt någon kallelse för egen del men det är något med det här att gå så helt upp i något, få fokusera så totalt på något, utan att ständigt bli avbruten av vardagliga trivialiteter som telefoner, veckohandlingar och trafikstockning. Jag inbillar mig att klosterlivet är ett rent, stilla och koncentrerat slags liv, ett liv som är som Arvo Pärts musik. Och ett sådant liv önskar jag mig verkligen. 
   Samtidig tycker jag att om nu Gud finns och har placerat mig i den här världen så ska jag väl också vara ute i den, njuta av den och verka i den. Inte ska jag väl gömma mig från den och missa det här livet som Gud har gett mig. 
   Men kanske är det också så att vi missar en stor del av livet även genom att vara ute i det vi kallar verkligheten, genom att ständigt vara aktiva och rusa runt från evenemang till evenemang, jobba, renovera huset och köra ungar till olika aktiviteter. Genom att vara så mycket i det yttre och så lite i det inre. Kanske missar vi något väsentligt eftersom vi aldrig stannar upp och bara är stilla, i ett tomt rum utan stimuli. Att leva fullt ut och få ut så mycket som möjligt av detta livet vore väl att hitta en jämn balans mellan kloster och fotbollsförälder. 

Nu är det ju inte så lätt att hitta sådana tomma, stimulifria rum utanför klostren. 
Det händer att jag går in en stund i den kyrka jag passerar på hemvägen från jobbet. Tänder ett ljus och sitter där en stund i stillheten. 
   Men jag brukar undvika det på somrarna. Då vimlar det nämligen av unga, ambitiösa sommarjobbare som rusar fram och vill berätta om kyrkan. "Jag försöker prata med alla som kommer." säger de med stora leenden och klara ögon, och de är så rara och välmenande att jag inte har hjärta att säga att anledningen till att jag kommer in i kyrkan är för att jag inte vill prata, jag vill bli lämnat ifred. Så istället lyssnar jag artigt på historien om den tyska altartavlan och de målade fönstren och det må vara aldrig så intressant men det var ju inte riktigt det jag sökte när jag klev in. 

Just nu är det OpenArt i vår stad och det erbjuder (bland annat) andra avskärmade bubblor att stiga in i. Till exempel kan man mitt i köpcentret kliva in i den här blåsan och gömma sig för världen en stund i en grotta av guld.





Min favorit bland konstverken är nog ändå meditationsbastun som är placerad på några pontonbryggor ute i ån. Till det yttre ser det ut som en träigloo och inuti den kan man till och med känna doften av trä. Mitt i bastuns golv finns en tratt ur vilken det stiger colombianska vaggsånger som om sångerna kommer direkt ur vattnet, som det är vattufolket som sjunger och tratten är en slags förstärkare. Härinne kan man sitta och titta på de trävita väggarna, eller blunda, och lyssna till den meditativa sången.
    Men senaste gången jag besökte meditationsbastun var där ett barn tillsammans med sin...målsman? ...en gråhårig man i övre 50-års åldern som skuttade på bryggolvet så hela bastun gungade, ryckte i den sköra tratten ur vilken de stilla vaggvisorna steg, ville stoppa ner sin väska i tratten och knackade i väggarna och förde allmänt oväsen. Målsmannen alltså, barnet var stillsamt och storögt. Jag tittade också storögt på den vuxne och funderade på om det där avskilda klosterlivet ändå inte vore något för mig. 


Kommentarer

skogsnuvan sa…
Jo där kom det igen. Lagom lite fart och fläkt och utåtriktande och så lite stilla ro Jag finner min stilla ro på sjön eller i skogen och mitt fartfyllda liv på dans och bland vänner busande hundar och små fester

Populära inlägg