Skattkammarön
 |
| Så här ska den se ut |
Så finns det ju förstås de där böckerna som inte är världsliga ting. De där böckerna som är byggstenarna, karbinhakarna som bergsklättrarna fäster sitt rep i den branta bergväggen med, de själsutvidgande, tröstande och... Ja, det där böckerna, ni vet.
Skattkammarön av Robert Louis Stevenson är en sådan bok. Den boken jag läste den där första kvällen med egen soffa i den första egna lägenheten. Och just det exemplaret, det som har varit med från barndomshemmet i alla flyttarna, genom livet, ska det vara.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst den. Första gången hade jag inte flyttat ännu. Jag blev så rädd för den blinde tiggaren Pew att jag tyckte mig höra klickandet av hans käpp utanför knutarna när jag var ensam hemma.
Nu har jag hittat den som ljudbok med inläsning av Torsten Wahlund och lyssnar på den när ska sova. Nu är jag inte rädd längre utan somnar trygg tillsammans med Long John och Billy Bones. De är som gamla vänner, kapten Flints ruggiga besättning och Skattkammarön sätter jag tillbaka i bokhyllan igen, den blir inte ett rov för någon kasse till Myrorna.
Kommentarer