Ett avgörande ögonblick

På campingen 

Kapitel 46 i vilket Torsten Sandström ställer en livsavgörande fråga. 

Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. På bänken utanför toalettutrymmena sitter WCT-mannen Torsten Sandström och Rosie tätt tillsammans. Rosie håller hårt i Torsten Sandströms ena hand. I den andra handen håller han ett kycklinglår som han funderar på om det vore ofint att ta en tugga av. 

Rosie hade till slut lurat ut honom ur kombin genom att vifta med en kartong grillad kyckling utanför bilfönstret. Han hade ju faktiskt inte fått någon fruktost. 

Hon hade pratat hela vägen till bänken utanför toalettutrymmena,  "deras bänk" hade hon kallat den, och burit kartongen framför sig som ett lockbete. Han hade följt efter som en hungrig hund. Hon hade pratat och beskärmat sig och viftat med kartongen så han hade varit riktigt rädd att den skulle gå om intet. 

Sedan hade hon suttit bredvid honom och ängsligt kloat sig fast vid hans arm medan han själv mumsat på kycklingen. Han fick inte var ond på henne det fick han bara inte, det var ju så länge sedan.

"Vilket då?" undrade Torsten Sandström med munnen full av kyckling. 

"Ja, jag var ju bara 22 år när det hände."

 "Vilket då?"

 "Ja, det hände ju egentligen inte, det var meningen att det skulle hända men det blev inte så."

 "Vilket då?"

  "Jo..." hon hade greppat hans arm så hårt att han hade gett ifrån sig ett litet gulp. Det hade liknat något som Den Rödbrusige brukade häva ur sig. Så berättade Rosie i en enda mening hur hon och Gert den Utmärglade hade känt varandra i ungdomen, de hade sällskapat och Gert hade  talat om att de skulle förlova sig, men redan dagen efter verkade det som om han glömt bort både förlovningen och Rosie. 

  "Så jag blev aldrig förlovad." 

Det var nu hon hade gripit tag i han hand så hårt och han hade tittat in i hennes stora tårfyllda blå ögon och känt sig alldeles mild och mjuk inuti. 

  "Ja, men då kanske du och jag kan förlova oss istället?"

  "Åh, Torsten Sandström!" Hon hade strålat mot honom genom tårarna och Torsten Sandström hade tänkt att nu vågade han nog ta en tugga av den sista kycklingklubban.