Mani Morris
Wiliam Morris är i ropet just nu; utställning på Millesgården och HM har en kollektion med Morris-byxor och -blusar, bland annat.
Det finns konst som man vill omge sig med, vira in sig i, kokonera sig i för att uthärda omvärlden och Morris mönster är sådan konst.
Att Wiliam Morris är i ropet väljer jag att se som att det finns hopp för världen. Annars tycker jag att det är obegripligt hur världen kan se ut som den gör efter att vi har haft jugend/modernista/art noveau-perioden. Vad gick fel, liksom.
Även om jag vill vira in mig i Wiliam Morris har jag ännu inte köpt några byxor. Med ett glas vin i ena handen klickade jag visserligen i beställningen men hann hejda mig vid "bekräfta köp". Jag tror mig inte riktigt om att kunna bära upp ett par William Morris.
Vid den här tiden förra året besökte jag, allt mer frustrerad, en bokhandel, varje dag efter jobbet på grund av just William Morris. Vi hade fått ett sådant där traditionellt reklamblad från bokhandeln. Det var inför julen, och längst ned på en rödaktig sida var det bilder på anteckningsböcker med pärmar i William Morris-mönster.
Aldrig förr har jag drabbats av ett sådant habegär.
Redan dagen därpå var jag i butiken och letade efter de där böckerna.
De fanns inte.
Överallt fanns packlådor och personalen lassade febrilt upp på hyllorna. Så de skulle väl komma, så småningom, anteckningsböckerna. Intalade jag mig och lommade hem.
Dagen därpå syntes inte heller några anteckningsböcker med Wiliam Morris-mönster. Jag scannade av varenda kvadratmilimeter av butiken för att försäkra om att jag inte missat böckerna dagen innan.
Inte heller den tredje dagen hade jag någon tur. Jag gick hem och granskade reklambladet med lupp. Hade jag läst fel?
Nej, där var det. Visserligen var det en väldigt liten bild men William Morris var det allt. Närsynt tittade jag på datumet på broschyren. Jo, alla sakerna i bladet skulle finnas i butiken vid det här laget. Allsköns annan skit som annonserades fanns redan uppe på hyllorna: pussel och spel, pysselböcker, romaner och kokböcker och fan och hans moster, men Morris, icke.
Likt en drunknande som söker sin boj, likt en heroinist som söker sitt heroin, travade jag till bokhandeln dag efter dag. Det var som om själva livsviljan hölls uppe endast av jakten efter dessa WM-anteckningsböcker, som om livet berodde av dem. Det var en sådan höst.
Att gå igenom bokhandeln från hörn till hörn, golv till tak, blev snart en dagsrutin. Av någon anledning föll det mig aldrig in att fråga personalen.
När de så väl låg där blev jag nästa tom inuti. En lång stund stod jag bara och stirrade på dem som om jag inte riktigt trodde på vad jag så. Så slet jag häftigt åt mig tre stycken och ångade fram till kassan. Sedan, med William Morris mönster tätt tryckt mot bröstet skyndade jag ut i höstmörkret.
Det finns konst som man vill omge sig med, vira in sig i, kokonera sig i för att uthärda omvärlden och Morris mönster är sådan konst.
Att Wiliam Morris är i ropet väljer jag att se som att det finns hopp för världen. Annars tycker jag att det är obegripligt hur världen kan se ut som den gör efter att vi har haft jugend/modernista/art noveau-perioden. Vad gick fel, liksom.
Även om jag vill vira in mig i Wiliam Morris har jag ännu inte köpt några byxor. Med ett glas vin i ena handen klickade jag visserligen i beställningen men hann hejda mig vid "bekräfta köp". Jag tror mig inte riktigt om att kunna bära upp ett par William Morris.
Vid den här tiden förra året besökte jag, allt mer frustrerad, en bokhandel, varje dag efter jobbet på grund av just William Morris. Vi hade fått ett sådant där traditionellt reklamblad från bokhandeln. Det var inför julen, och längst ned på en rödaktig sida var det bilder på anteckningsböcker med pärmar i William Morris-mönster.
Aldrig förr har jag drabbats av ett sådant habegär.
Redan dagen därpå var jag i butiken och letade efter de där böckerna.
De fanns inte.
Överallt fanns packlådor och personalen lassade febrilt upp på hyllorna. Så de skulle väl komma, så småningom, anteckningsböckerna. Intalade jag mig och lommade hem.
Dagen därpå syntes inte heller några anteckningsböcker med Wiliam Morris-mönster. Jag scannade av varenda kvadratmilimeter av butiken för att försäkra om att jag inte missat böckerna dagen innan.
Inte heller den tredje dagen hade jag någon tur. Jag gick hem och granskade reklambladet med lupp. Hade jag läst fel?
Nej, där var det. Visserligen var det en väldigt liten bild men William Morris var det allt. Närsynt tittade jag på datumet på broschyren. Jo, alla sakerna i bladet skulle finnas i butiken vid det här laget. Allsköns annan skit som annonserades fanns redan uppe på hyllorna: pussel och spel, pysselböcker, romaner och kokböcker och fan och hans moster, men Morris, icke.
Likt en drunknande som söker sin boj, likt en heroinist som söker sitt heroin, travade jag till bokhandeln dag efter dag. Det var som om själva livsviljan hölls uppe endast av jakten efter dessa WM-anteckningsböcker, som om livet berodde av dem. Det var en sådan höst.
Att gå igenom bokhandeln från hörn till hörn, golv till tak, blev snart en dagsrutin. Av någon anledning föll det mig aldrig in att fråga personalen.
När de så väl låg där blev jag nästa tom inuti. En lång stund stod jag bara och stirrade på dem som om jag inte riktigt trodde på vad jag så. Så slet jag häftigt åt mig tre stycken och ångade fram till kassan. Sedan, med William Morris mönster tätt tryckt mot bröstet skyndade jag ut i höstmörkret.
Kommentarer