Vi behåller vår plats i kön
Vi kliver in på banken i Palma. Det är två kassor öppna. Här finns inga nummerlappar, inte heller står man ordentligt uppställd i en ordentlig kön en efter en efter en framför någon av kassorna. Några sitter lugnt tillbakalutade i stolar, några lutar sig mot en pelare i mitten av lokalen och andra bara står och hänger rakt upp och ned på golvet.
Hur i all sin dar ska jag kunna hävda min plats i denna icke-kö bland alla temperamentsfulla spanjorer, tänker jag en smula kallsvettig. Jag kommer att få sitta kvar här tills banken stänger för dagen och den sista kunden har gått.
Men så kommer det inte att bli. Till min förvning är det inte alls så att total anarki utrbyrer så snart en kund fått sitt ärende uträttat och lämnar plast framme vid kassan. Istället reser sig helt lugnt en herre som suttit och väntat vid fönstret och går fram och de andra står eller hänger kvar på sina platser.
När det kommer in en ny person i banken frågar han helt stilla vem som är sist. Vänliga människor pekar ut oss och personen i fråga nickar vänligt i vår riktning. Och så fortsätter det med nästa person som kommer in och nästa. Ingen försöker tränga sig före eller smita förbi. Ingen behöver hävda sin plast i kön på annat sätt än att man tar reda på vem som är före. Inga kölappar eller stående i långa led är nödvändiga. Jag är förbluffad. Det här hade aldrig fungerat i Sverige. Trots att vi har köandet som nationalsport.
Efter friden och ordningen inne på banken känner vi ett behov av att återställa fördomen om spanjorerna som ett virvlande, skränande och oorganiserat folkslag, så därför går vi till Mercat de Santa Catallina och Bar Joan Frau och äter lunch.
Här är ett fullständigt virrvarr av människor både framför och bakom disken, det går nämligen att sitta och äta vid småbord på det trånga utrymmet bakom bardisken mitt bland den månghövdade personalen som rusar fram och tillbaka och gastar order åt varandra. Även framför disken är det är det ett liv och ett kiv, tallrikar med maträtter sträcks över våra huvuden och beställningar skriks i öronen på oss. Mitt i detta inferno sitter vi och äter tapas för allt vad tygen håller, till och med i denna röra har vi lyckats bli betjänade i rätt ordning även här utan att behöva armbåga oss fram.
Jag känner mig upprymd och full av framtidstro och stora visioner så jag säger till P att någon gång kommer jag nog att bli så smal att jag kan sitta där inne bakom disken och äta. Som tur är hör han inte vad jag säger på grund av allt oväsen.
Hur i all sin dar ska jag kunna hävda min plats i denna icke-kö bland alla temperamentsfulla spanjorer, tänker jag en smula kallsvettig. Jag kommer att få sitta kvar här tills banken stänger för dagen och den sista kunden har gått.
Men så kommer det inte att bli. Till min förvning är det inte alls så att total anarki utrbyrer så snart en kund fått sitt ärende uträttat och lämnar plast framme vid kassan. Istället reser sig helt lugnt en herre som suttit och väntat vid fönstret och går fram och de andra står eller hänger kvar på sina platser.
När det kommer in en ny person i banken frågar han helt stilla vem som är sist. Vänliga människor pekar ut oss och personen i fråga nickar vänligt i vår riktning. Och så fortsätter det med nästa person som kommer in och nästa. Ingen försöker tränga sig före eller smita förbi. Ingen behöver hävda sin plast i kön på annat sätt än att man tar reda på vem som är före. Inga kölappar eller stående i långa led är nödvändiga. Jag är förbluffad. Det här hade aldrig fungerat i Sverige. Trots att vi har köandet som nationalsport.
Efter friden och ordningen inne på banken känner vi ett behov av att återställa fördomen om spanjorerna som ett virvlande, skränande och oorganiserat folkslag, så därför går vi till Mercat de Santa Catallina och Bar Joan Frau och äter lunch.
Här är ett fullständigt virrvarr av människor både framför och bakom disken, det går nämligen att sitta och äta vid småbord på det trånga utrymmet bakom bardisken mitt bland den månghövdade personalen som rusar fram och tillbaka och gastar order åt varandra. Även framför disken är det är det ett liv och ett kiv, tallrikar med maträtter sträcks över våra huvuden och beställningar skriks i öronen på oss. Mitt i detta inferno sitter vi och äter tapas för allt vad tygen håller, till och med i denna röra har vi lyckats bli betjänade i rätt ordning även här utan att behöva armbåga oss fram.
Jag känner mig upprymd och full av framtidstro och stora visioner så jag säger till P att någon gång kommer jag nog att bli så smal att jag kan sitta där inne bakom disken och äta. Som tur är hör han inte vad jag säger på grund av allt oväsen.
Kommentarer