Förbi är citronernas tid

Jag behöver inte längre bekymra mig för att ingen tar hand om citronerna som växer på trädet mitt emot vårt hus i Palma. 

Tyvärr kan jag inte heller njuta av de vackra rosa blommorna som brukade skölja över muren i september. De vackra rosa blommorna under vilka jag hade mitt första spanskspråkiga samtal med mannen med den röda rullatorn. Vi pratade om just blommorna. Så mycket förstod jag. Han sa att han alltid hade tyckt om de här blommorna och jag sa att det hade jag också. Åtminstone var det det jag ville ha sagt. 

Men nu finns inget kvar av citronerna, eller blommorna. Inte heller finns något kvar av det hus som jag tyckt om att tänka på som den pizzeria Birgitta Stenberg åt på när hon var här på 50-talet. Jag har inga belägg för att det över huvud taget legat något pizzeria här men adressen stämmer med den Stenberg nämner i sin bok Alla vilda. 

Nu är huset i alla fall rivet oavsett om Birgitta Stenberg ätit pizza där eller inte. Bokstavligen jämnat med market. På den intilliggande väggen sitter ett fiskmönstrat kakel kvar efter ett badrum. Citronträden är nedhuggna och stubbarna upptagna, blommorna är skövlade och allt som är kvar är jord. Enligt presidenten (Det heter faktiskt så ) i vårt hus ska det eventuellt bli ett hotell här. 

Jaha, ja. 

Mannen med den röda rullatorn är i alla fall stil going strong och ute i, till den röda rullatorn matchande täckjacka på sina heroiska promenader fram och tillbaka och uppför och nedför kullen där vi bor. 

Och den dag min spanska blir så pass så att jag kan tala med honom om vad han tycker om denna ödeläggelse av våra gemensamma favoritblommor har det där hotellet byggts och rivits flera gånger om. 

Men jag behöver ju inte bekymra mig för citronerna längre