Blåljus

Det är midsommaraftons eftermiddag. Midsommarstången ligger på träbockar på gräsplanen framför hembygdsgården, redo att resas om bara några minuter. En tvååring i skär sommarklänning och blomsterkrans i håret cirklar kring stången och tittar på blommorna. I handen håller hon någon som jag gissar är hennes mamma. Mamman i sin tur håller en mobiltelefon i handen, och blippar för fullt på den. Hon är mer intresserad av vad som händer i mobilen än av så väl midsommarstången som sin bedårande tvååring. Hon tar inte ens en bild av dem båda för att lägga upp på Instagram. Hon bara blippar. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som händer i den där telefonen som kan vara viktigare än här och nu. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i barn.

När telefonen var fastsatt i väggen var människan fri. Så stod det på en bild jag såg på Instagram, fast på engelska, det här är min fria översättning, men sant är det lika väl.

När jag var 18 och jag och min kompis precis fått våra körkort packade vi in oss fem tjejer i en Jetta och for till Norge en vecka. Vi ringde våra föräldrar från en telefonkiosk och berättade att vi kommit fram. I övrigt hörde vi inte av oss på hela veckan och de kunde inte få tag i oss. Inte för att min mamma var mindre orolig än dagens föräldrar men hon hade inte så mycket val. Och vi överlevde både hon och jag.

Nu för tiden beter vi oss som om hjärnan skulle koppla ner om vi lade ner telefonen en sekund. Det är som om vi tror att vi ska se meningen med livet i det där blå skärmskenet som om mobilen är en förtrollad lampa, därför är det bäst att vi tittar i det så ofta som möjligt: medan vi går, cyklar, kör bil, bjuder mormor på kondis eller firar midsommar med vår tvååring.

Jag har också en mobil, jag har Instagram, jag bloggar och har ett antal trevliga facebookvänner och tycker att internet är rätt kul. Men jag är ganska säker på att det blå skärmskenet inte är allt ljus vi behöver.