Brukspoesi

Hundöron

Har ni frågat er varför sidorna i bibliotekens

diktsamlingar ofta bär på spår efter hundöron?

Kanske är det som med brödsmulorna i sagan

om Hans och Greta, en dikt här, en där,

bra att ta till när man märker att man

håller på att tappa bort sig igen.

/Kurt Levin

Veckans dikt lever vidare även i det här nya bloggformatet. Den finns i menyn högst upp till höger. Den kommande veckan är det Kurt Levins dikt Hundöron som gäller. 

Bodil Malmstens poesi kallades ibland för brukspoesi och det var inte något hon tyckte om. "Det gjorde henne förtvivlad" skriver Maria Westin i Parnass temanummer om Bodil Malmsten.
I min tolkning är brukspoesi poesi som bär en genom livet, bär och leder. Den är karbinhakarna man sätter fast livlinan i när man klättrar i berg, det enda man hänger i när man tappar fotfästet. Den är smulorna som får en att hitta tillbaka till vägen hem, precis som i Kurt Levins dikt. Det är den bästa poesin. Det är så all poesi borde bara. Lyckas man skriva något sådant borde man känna sig stolt. Inte förtvivlad.