Grusade planer, mardrömmar och det nyckfulla ödet.

En av mina, om inte löften så åtminstone planer för 2020 var att jag skulle skriva ett blogginlägg varje lördag, lördagar skulle bli min bloggdag. Det är sällan det blir som jag planerat. Sådana är ödets nycker. I dag har jag istället ägnat mig åt att vara förkyld och korrekturläsa Bourgogneboken. Jag måste ju komma någonstans med detta. Så istället blir det återbruk av ett gammalt inlägg om ödets nycker och förberedelser inför en Bourgogneresa 2011.

Ödets nycker

I natt drömde jag om Bourgogne.

Fast det var inte Bourgogne. Det var alldeles för mycket hav och hamnar för att vara i Bourgogne. Hav och hamnar och tältet stod på fel ställe. Mitt i själva drömmen kom jag på mig med att jag faktiskt var i Bourgogne utan att känna någonting. Jag hade varit i Bourgogne i flera dagar utan att ha haft vett att njuta av det. Anteckningsboken hade jag glömt hemma och inte hade jag haft en tanke på att jag upplevde något som borde nedtecknas. Det är inte ett tecken på att jag mår bra. Det var förmodligen en slags mardröm även om den inte var av det slaget som man vaknar upp svettig ifrån.

Det är snart två år sedan jag var i Bourgogne senast. Då hade jag lite problem med just detta att komma igång och njuta av det. Över huvud taget var jag lite uttråkad just då. Inte på själva Bourgogne men på ja, livet som det såg ut.

Skulle det vara så här nu?

Tre veckor om året var man fri sedan skulle jag sitta där på jobbet och ringa på mina listor mellan 8-17. Var det någon idé att bli begeistrad över dessa tre veckor och gällde det inte att börja bli begeistrad fortare än kvickt för de där tre veckorna skulle ju snart vara till ända. Hjärnan stångade sitt huvud mot kraniet och tyckte att det var för trångt. Eller om det var hjärtat som stångade sitt huvud mot bröstkorgen...om ni förstår vad jag menar.

Och jag vantrivdes inte ens på mitt jobb. Jag tyckte om mina arbetskamrater och arbetsuppgifterna var visserligen enahanda men det var sådana arbetsuppgifter som passade mig. Jag menar, det finns människor som vaknar upp med ångest på morgonen för att de är tvungna att gå till ett jobb de hatar. Så hade inte jag det. Men ändå...

Skulle det vara så här nu? Tills pensionen?

Så kom jag hem från Bourgogne och samma kväll fick jag beskedet att jobbet inte skulle finnas kvar. Det skulle bara ”vara så här” i ett halvår till. Det Stora Ödet eller gud eller vem eller vad det nu är som hittar på dessa förunderliga vindlingar och vändningar som livet tar tänkte väl att ”Ja, du hade ju tråkigt så var så god, här är något nytt.”

Men då blev det naturligtvis ett annat ljud i skällan.

Jag är ganska road av det här, att titta tillbaka och se var jag befann mig idag för ett år sedan, eller vid den här tiden för två eller tre år sedan. Bara för att se åt vilket håll jag har gått under den tiden. Hittills anser jag att det har gått framåt och det känns betryggande, trösterikt på något sätt. Och då talar jag inte om att jag har klättrat i karriären eller något sådant utan att jag har utvecklats framåt som person. Sanningen är den att jag behöver det där Stora Ödet som knuffar ut mig i okända marker ibland, det är nyttigt.

Det är cirka en och en halv månad kvar till vår nya resa till Bourgogne. Den här gången har jag ett nytt, mer varierande jobb att komma tillbaka till. Jag undrar hur det kommer att kännas.