Aggressioner i miniatyr

Jag har ignorerat de irriterade ropen från dockskåpet under en längre tid, sedan tjugondag knut faktiskt. Nu har de eskalerat till ilskna vrål och häromdagen slogs köksdörren upp med en med en smäll och en fly förbannad Laura trädde ut och läste lusen av mig.
   Hon undrade om det var meningen att de skulle sitta med julpynt "upp till knäna" ända fram till påsk i år igen.
   "Det är bara white trash som har adventsljusstakarna framme till midsommar! Har du hört talas om sådana? WT kallas de."
Hon ville veta hur det skulle bli med hallen egentligen. Hur tänkte jag när jag köpt en massa marmor att lägga i entrén? Hade jag glömt att jag lagt ett rödgult mosaikgolv där redan?
   Ja, det hade jag. Men det var inget jag tänkte erkänna för en decimeterlång kokerska precis. Det där rödgula mosaikgolvet hade jag funderat på att lägga i vardagsrummet där det också behövs ett golv men nu var det alltså redan lagt någon annanstans . Jag och heminredning. Jag fixar det inte ens i miniatyrformat.

Det är förresten bara Laura som bryr sig om hur det ser ut i det här huset. Övriga invånare är världsfrånvända konstnärer och har inget emot att ligga i paltkoma efter julbordet några månader till. Elvira är fullt nöjd med att tömma chokladkartongerna och läsa julböckerna.

Kanske är det inte bara det bristande underhållet från fastighetsägarens sida som är orsaken till Lauras upprördhet. Upptakten till ett svartsjukedrama ligger och pyr i dockskåpet men har ännu inte flammat upp med full styrka. Sigrids mallorkinske brevvän konstnären och trädgårdsmästaren Fernando har fått Lauras hjärta att klappa på ett för henne mycket främmande sätt. Han vistas gärna nere i köket hos henne och rör ihop saker i olika grytor medan han talar mycket och omständligt om hur matlagning är en skaaaapande syssla. Precis vad Laura alltid har tänkt. 

   Sigrid som inledningsvis var ganska skeptisk till den här brevvännen som inte alls var lika ung och mörk och muskulös som hon väntat sig utifrån breven, är inte alls förtjust i den här utvecklingen. Hon försöker med alla medel locka sydlänningen ur köket och upp i ateljén för att tala om riktigt konst och kanske också något annat. 

   Även hon är arg på mig eftersom den svarta järnsängen jag lovat fortfarande lyser med sin frånvaro. Men giftigast är hon mot Laura som inte är främmande för att bita ifrån på sitt syrliga sätt. Det är spänt läge, minst sagt. 

   Fernando själv låtsas som att han inte fattar något men njuter innerst inne i fulla drag av att vara så omsvärmad. 

   Det är nog bäst att jag sätter igång med den där hallen snart för att ge dem något annat att tänka på.