En storm ska komma

Vi är ute och promenerar i regn och motvind. Det ska komma en storm igen. Jag tror han heter Dennis den här gången, men jag är inte helt säker. Daniel? Men det ska vara en han, hur man nu könsbestämmer stormar.
  Vi stretar i alla fall vidare längst ån för den dagliga motionens skull, med varma filtar och goda böcker som vi ska njuta av när vi väl kommer in i värmen igen, för vår inre syn.

... och ett mord är begånget.

Så passerar vi platsen där min gamle vän trädgubben står. I nästan tre års tid hälsade vi godmorgon på varandra varje morgon när jag gick till jobbet. På senare år har det blivit mer sporadiskt med våra möten men vi har aldrig tappat kontakten. 

  I dag är han inte där.

Istället finns en ganska färskt stubbe på hans plats. Träet har en rödaktig ton, träblod. Mord. 

   Jag går tillbaka några meter för att försäkra mig om att jag inte har tagit fel på platsen, kanske har jag passerat min trädgubbe förblindad av regn och blåst och helt enkelt inte sett honom. Men nej, det här är hans plats, stubben är allt som finns kvar av honom. Ett mord är begånget. 

   Vem, tänker jag, vem har begått detta illdåd? Vem har beordrat det? Säkert är det någon överdriven säkerhetsivrare, det här landet är ju fullt av dem. Vi garderar oss till döds här. Säkert är det för att min trädgubbe inte ska blåsa omkull i någon Dennis eller Ciara och falla över någon som man helt enkelt dödat honom. Som om min trädgubbe skulle göra något sådant.

   Jag sörjer en vän.