Pinon och informationssamhället

-eller Jag är inte så dum som jag ser ut

Kanske var jag inte så dum när jag var 20 som jag trodde. Ja, i många fall var jag väl precis så dum men när det gäller Peo Enquists Nedstörtad ängel var jag det faktiskt inte, har det visat sig. 

Strax efter Enquists död tidigare i år skrev jag om mitt första möte med hans författarskap. Vi läste Nedstörtad ängel på skrivarkursen jag gick 1995 och historien om Pasqual Pinon, mannen med ett extra kvinnohuvud vid namn Maria som han betraktade som sin fru på gott och ont, fångade mig. Enquist skrev historien så att jag var övertygad om att den var dokumentär, hur oerhört det än kan verka. Jag sökte mer information om den där Pinon men hittade ingen och förstod efter diskussionen på kursen att jag bara varit korkad. 

25 år senare dör Peo Enquist och Lundströms Bokradio i P1 sänder ett program om Nedstörtad ängel.

Jag lyssnar på programmet medan jag borstar tänderna en morgon och håller på att sätta tandborsten i halsen när Johar Bendjelloul säger att Pasqual Pinon faktiskt funnits i verkligheten. Var det inte det jag visste.

Jag kastade ifrån mig tandborsten och knappade igång datorn och googlade "Pasqual Pinon" och där var han, på bild och allt. Viva Wikipedia! Förvisso var han inte gift med sitt eget huvud. "Huvudet" var en godartad tumör som en freak show-direktör förstod att göra till ett ansikte för att förvandla Pinon till en attraktion på sin cirkus, i början av förra seklet. Inte heller arbetade han i en gruva när han upptäcktes utan var järnvägsarbetare i Texas. Men det där är ju detaljer. 

Det är andra tider nu när det gäller att få tag i information, än det var den där gången i mitten av 90-talet när jag första gången knackade in Pasqual Pinons namn i en dator. För en dator var det faktiskt. Men Internet hade varken jag eller datorn hört talas om ännu. Istället bläddrade jag i ett register av tidningsartiklar. Hade jag hittat Pasqual Pinons namn i det där registret, vilket jag nu inte gjorde, hade jag fått skriva upp numret på de microfilmer artiklarna skulle befinna sig på, beställa fram microfilmsrullarna och boka plats vid en microfilmsapparat. Där skulle jag sedan få sitta och vrida filmen fram och tillbaka i apparaten långsamt, långsamt för att inte missa artikeln om Pinon. Timmar kunde det ta. Och när jag väl hittat artikeln, där det kanske bara stod några meningar om Pinon, kunde jag trycka på en knapp på apparaten som skickade ut en gryning, svårtydd fotostatkopia av artikeln. 

   Vilken fantastisk apparat egentligen. Det är otroligt att det bara är 25 år sedan det gick till på det här sättet. Nu känns den här apparaten lika exotisk som Pascal Pinon själv.