hur ska vi forsla tiden över mörka vågberg

För mig är nu en gång poesin flampunkterna i tillvaron ändå (se förra inlägget). En diktrad kan vara en krok att hänga i över avgrunden. 

Denna underliga sommar har jag promenerat längst strandpromenaden i Askersund efter att ha stått i mina föräldrars trapphus och pratat med dem på Corona-säkert avstånd. Här längs vattnet sitter det tavlor med dikter av Folke Dahlberg. Stadens store son, höll jag på att skriva, men från min skoltid, som delvis utspelade sig här i staden, kan jag inte minnas att han nämndes i undervisningen en enda gång. En gata är uppkallade efter honom hur som helst och han finns på Wikipedia, gudbevars. Han verkar ha varit en ganska intressant person och jag har tyckt om att läsa hans dikter när jag gått där längst vattnet med min Corona-ångest. För ja, jag har en sådan. Som böljar fram och tillbaka i styrka. Men där i Folke Dahlbergs-poesi har jag hittat några krokar att hänga i över avgrunden.

Att stå och se på händerna 

se vinden gå ifrån dem

och slå en okänd knop på tanken...

medan fartyg lägger till och lossar

färden över stäven .

Dagtingan, lampljus, eftertanke -

hur ska vi forsla tiden över mörka vågberg

och binda den på avstånd.

Närmare kommer vi inte,

segelsatta hindrar vi dag och natt 

av något slag

genombrytande mörkret tidigt

- längst in i skymningen seglet. 

hur ska vi forsla tiden över mörka vågberg/och binda den på avstånd är en rad jag haft med mig. Det känns som om det är precis vad vi håller på med just nu: tar oss över mörka vågberg för att binda den här jävla pandemin på avstånd, någon gång, så småningom. Hur det nu ska gå till. 

Det finns inget svar på den frågan i den där raden, ändå ger den mig en slags tröst, på ett oförklarligt sätt.