Flampunkter

November. Enligt traditionen en svart månad när man måste hitta sina flampunkter. När man måste lära sig att tjuvmjölka kosmos för att överleva, som Tomas Tranströmer skriver i dikten med samma namn som den här bloggen. 

Poesi är kanske inte flampunkten i tillvaron för alla människor. Jag får väl inse det. För en del är flampunkten att titta på sådana där sporter där man ska peta in bollar och puckar i nät. Jag har aldrig begripit mig på det men för dem som gör det är det tufft nu när mycket av sådant är inställt. Där är poesin ändå överlägsen. Den låter sig inte stoppas eller inskränkas av ett coronavirus. Som Niklas Rådström sa i en intervju för ett tag sedan: "Det kommer alltid en tid när man har nytta av att kunna en dikt utantill."

I år verkar det som om vi har haft ett extra stort behov av flampunkter, hela året. Aldrig har så många varit så obenägna att plocka bort adventsljusstakar och stjärnor ur sina fönster som i år. Jag skrev om det redan i maj men hela sommaren har jag sett stjärnor och ljusstakar överallt i fönstren.

Att det stått adventsljusstakar i fönstren sedan september kan ju betyda att det bara är en av dessa julfanatiker som tycker att man inte kan börja tidigt nog, som bor därinne. Och även om jag inte hör till den skaran i vanliga fall börjar jag tro att det där kanske ändå är modellen.

Den gångna helgen var All helgonahelgen, denna vackra, flampunkternas helg. Efter att vi varit på kyrkogården  och tänt ljus åkte vi hem och bredde ett flera meter långt ljusnät över buskarna kring altanen och nu sitter jag i min gula fåtölj och njuter av hundratals små flampunkter där ute i den novembersvarta kvällen. 

Och det är inte en dag förtidigt. Mörkret behöver lysas upp. Nu genast, utan dröjsmål.