En bortglömd kopp kaffe i bushen

Jag hälsar på hos mina försummade figurer i det nya bokprojektet för att se vad de håller på med. 

Sist jag var hos dem tyckte jag att de stod och stampade lite men nu verkar det hända grejor. Oklart vad.

Men det sitter en ganska skitig och mager karl i obestämbar ålder under vegetationen i den förvildade trädgården bakom ett slitet men storslaget modernistahus. Han har precis kokat upp kaffe på spritköket och skulle just till att ta sig en kopp när han fick höra upprörda röster. 

Det rör sig folk inne i en av de upplysta salarna i det annars ganska öde huset. Där är en skallig karl i 60 års åldern. Han har en tatuering i bakhuvudet. Den magre kan inte se den, tatueringen, därifrån han sitter men han vet att den finns där. Han har sett den här karln förr. Där är en kvinna i röd page, troligen en peruk och där är en sprättig karl i vit linnekostym, med håret i en svartblank samuraiknut i nacken. 

Det verkar som om de grälar om något men den magre kan inte höra vad. Jag kan inte heller höra vad, jag vet lika lite om det här grälet som den magre. Jag vet knappt vilka de är heller om jag ska vara ärlig, eller vad de gör i min berättelse. 

Den magre däremot vet att han måste ta sig ut ur trädgården, försöka få tag i Esther eller Antonio och berätta att det börjat röra på sig inne i modernistahuset. Jag skulle också vilja springa i väg till Esther, Antonio, Olivia och de andra. Det är roligt där. Jag gillar att hänga med dem, även om de står och stampar. Jag kan skriva tio scener till där de sitter och dricker whisky vid disken i Olivias bokhandel.

Men jag vet att jag måste klänga mig över räcket till balkongen utanför den där upplysta salen, gömma mig bakom ett av de där tunga, dammiga draperierna och försöka ta reda på vad det egentligen är för figurer de där tre därinne, och vad det är de träter om. 

Konstnär Chiharu Shiota